För två år sen.. då vilade jag mitt huvud mot DITT bröst. DITT hjärta dunkade hårt därinne. Jag ställde DIG en fråga och DU vart generad.. underbart konstig.. och vacker. På sättet bara DU kan. Och jag vart bara mer och mer uppslukad av DIG. Jag var inte där för att stanna.. fick lov att åka hem. Jag skulle hem till den förväntansfulla familjen. Jag skulle hem för att se på vad jag hoppades skulle bli Sebastians seger. DU hade redan berättat för mig att DU föredrog Agnes och jag bara log. Visst! Vad spelade Sebastian eller Agnes för roll just då? Den stunden i tiden.. den stunden.. i hela jävla världen.. var min stund! Våran stund! Då och hela natten! Det skulle nämligen visa sig att jag aldrig såg den där finalen hemma i vår soffa.. inte heller såg jag den där hemifrån DIG. Jag var uppslukad av något så mycket viktigare och underbarare som aldrig förut den sekunden då slutligen Agnes tog hem vinsten. Jag viskade hur jag önskade att vi kunde stanna där föralltid och fick veta att jag stulit orden ur DIN mun. Aldrig tidigare hade jag varit så varm. Inte heller så frusen. Mitt i enorm lycka och förtvivlan. DU gjorde mig hel - och utspridd i småbitar.



Telefonen ringde och ringde.. på morgonen hämtades jag och allt jag kunde tänka var att jag just upplevt det bästa någon någonsin kan uppleva på hela fuckin' planet earth! Det var från det jävla andetaget som jag såg Dig le mot mig när jag log mot Dig genom fönsterrutan, när jag som i ett avlägset brus hörde mamma och styvpappan svära om Dig och mitt hjärta bankade galet och så helt som det aldrig varit.. som mitt liv precis skulle ta sin tvärvändning rakt ner i den jävla spiral mot det som kallas helvetet!