Vem sa att jag någonsin önskat ärra min kropp med emo-märken - den för ögat blotta illusionen av en önskan om uppmärksamhet? Allt jag ville var att överleva nuet. Så varför dessa äckliga jävla fitt-skorpor och kuk-ärr? Pinsamt. Varför gör jag dessa kassa val?

Vet inte vad som startade min senaste ångestattack. Var det att tänka på att jag återigen blivit bortkastad som en trasa, eller var det att den tanken ledde mig till att jag ju redan blivit det 1000 gånger förut och egentligen borde vara ganska stryktålig? Vilket gjorde smärtan jag kände totalt ologisk? Eller var det känslan av att jag saknar precis allt - är inkomplett och 100% bristfällig? Eller att jag t o m saknar något som säger andra att jag inte saknar allt? Att alla som ser på mig så väl kan se att jag inte är något i någons värld? Eller att jag skulle ta hundra slag och hårda ord till, om jag fick ha det som jag hade när jag ännu inte var ingen i ingens värld? Var det längtan att få känna sig levande? Behovet att göra det? Eller var det impulsen att avlägsna en hand på grund av tanken att det kanske trots allt krävs att offra något för att få något tillbaks? Eller simpel grinighet över att jag aldrig får göra mina jävla tatueringar? Eller över att jag aldrig får klippa håret? Eller var det för att det inte finns någonstans att ringa? Eller var det för att jag inte ville somna? För att jag inte ens övervägde att ta ett piller av flera olika anledningar?



Jag vet inte exakt vart däri beslutet kom. Det enda säkra är att det var bra onödigt, samt att nu kommer jag säkert få ett kliande, vardrypande ärr. Hög tid för en tablett. Natti natti.