Inte Asperger, ADD eller ADHD. Och eventuellt inte heller Borderline? Ptja, snart vet jag. Det finns oftast tre olika anledningar till varför en diagnos kan vara viktig, sa han: För den egna självkännedomen, för att veta vad för hjälp som är lämplig eller för att man blir pressad av t ex myndigheter. I mitt fall är det väll främst det andra, men också det första. Självklart vill jag veta vad och varför, men mest vore inte lite effektiv hjälp direkt helt fel.



Detta vet jag än så länge: jag är ingen GLASKLAR Borderline, då det första man märker med mig är att jag är väldigt blyg/tyst. Så jag är i så fall alltså (tills vidare?) Borderline + blyg (om inte även en sekundär diagnos ställs utöver det, via den utredning vi gjort). Han sa att om jag vågade agera ut mer vore förmodligen en Borderline-diagnos mer uppenbar (eller lätt att avslå). Egentligen kommer jag vid vårat nästa möte att vara klar där, men om inget fastställs så kanske fler utredningar blir aktuella snart. Jag överväger om jag kommer vilja det, eftersom jag ändå är grymt skeptisk till allt detta och tror att det bara skulle vara slöseri med hans så dyrbara tid - har inget varit uppenbart än fattar jag inte varför det plötsligt skulle bli det? Annars är det ju tal om att det bara blir just det sista mötet, mellan mig och utredaren. Hans jobb är inte långa kontakter och det är vad han tror att jag behöver. Så nu ska jag alltså träffa en ny snart. Det är så det är..