Ja, jag vet att det är svårt och det kan inte förväntas av någon gång att den ALDRIG någonsin ska trampa snett i sammanhanget. Det här med att alltid handla mot andra som man själv vill bli behandlad.. hela tiden.. i alla situationer. Jag har själv en ängels tålamod, när det gäller hur andra uppträder mot mig. Utåt. Är väldigt lättsårad, men försöker alltid dölja det. Har alltid låtit kompisars ord och handlingar hållas. Inte sagt emot eller satt ner foten. Gett dem sårade blickar på sin höjd. Och ja, utan att tänka på det har jag sjävklart förmodligen själv många gånger behandlat andra på ett sätt som jag inte skulle uppskatta att bli behandlad på själv. Men ibland undrar man om vissa över huvud taget ens besitter förmågan att tänka utanför sin egen bubbla? När dålig taktkänsla inte längre kan skyllas över på lite klumpighet, men helt enkelt är ren ignorant själviskhet.

Tänk dig något som hände dig för 5 år sedan och som du lagt bakom dig och flera gånger gjort klart för dina nära, så tydligt du kunnat utan att riva upp såren på sig själv, att du inte vill beblanda dig mer med, och du har flertalet gånger uttryckt din vilja att folk ska hålla sig utanför. När det hände, tog du extremt mycket hänsyn till att vissa inte förstod och andra till och med, trots löften, bröt sina ord om att inte prata bredvid munnen om det (vilket bl a ledde till - ännu fler - rykten och antaganden om dig) och du tillät t o m på något sätt att ett par personer hotade att ta saken i egna händer, eftersom du intalade dig själv att det bara var ord, även om du djupt inne i dig fasade för att ord en dag kanske skulle bli handling. Ett par år senare, av vad du förstått, händer något snarlikt (förmodligen något helt annorlunda, men det går fortfarande under gemensamt samlingsnamn) någon annan och det blir länge helt lugnt från den personens sida angående det som hände dig. Personen reagerar likt du själv gjorde. Vill lämna det bakom sig, inte prata om det och absolut inte att någon annan ska konfrontera det åt den. Du accepterar och tänker att du vet hur det känns. Men så en dag får du höra att personen verkar gjort slag i sina hot att rota i ditt förflutna och gjort något drasktiskt och obetänksamt på första givna tillfälle.

HUR tänker man egentligen då? Att andras känslor och viljor inte spelar lika stor roll som dom egna? Tror man inte att andra kan bli lika sårade som man själv kan? FÖRSTÅR MAN INTE vad andra säger? Och vad andra önskar? Eller spelar det helt enkelt inte någon roll? Vad får man ut av att förstöra? Vad får man ut av att gräva upp något som någon annan så jävla länge försökt att komma vidare ifrån och förtränga?