Jag bor ovanpå nått typ av dagis. Vid eftermiddagsrundan med Cujo stöter jag alltid på nästan exakt samma föräldrar. En utav dem är en riktig sån där.. hur ska man beskriva det? Rent fult och förskräckligt ytligt sagt.. en fåfäng/snobbig liten dam. Visst, en förälder som håller sig i trim och inte hamnar i någon "standard hemmafru" fälla gör väll på sätt och vis något som man kan beundra. Men jag kan inte hjälpa att hon sätter igång massa tankar med sin näsa i vädret, med ett ansiktsuttryck som hon känner lukten av ko-skit och hur hon håller sin unge en meter ifrån sig (som att han var ko-skiten).

Minns du på dagis.. minns du i skolan? Hur det alltid, alltid fanns dem där "föräldra stereotyperna". Var och en en mardröm i sig. Det fanns dem där som skulle vara med på ALLT (som att dom medvetet ville skämma ut sina ungar till döds). Det fanns dem där som låtsades vara yngre (och mycket yngre) än dem var. Det fanns dem där som alltid var beredda att storma till undsättning och skälla ut alla och en var om deras unge snubblat under rasten. Föräldrar som la sig i allt och föräldrar som ville att ungen deras skulle dra hem hela klassen för en guidad tur i deras hus. Där fanns en "för ung" förälder.. en "för gammal" förälder.. en "för mogen" förälder.. och en "för omogen" förälder.

Sen, i min klass, fanns det någon som var min mamma.. som höll sig utanför. Vilket jag, när jag ser tillbaka, kan känna att jag kanske borde vara ganska tacksam för?