Fram till jag var 15år var jag inget katt-fan. Tyckte dem var lömska och egoistiska djur som man varken kunde räkna med eller få hälften så mycket kärlek av som från en hund. Det hjälpte ju heller inte att jag är katt allergiker. Ständigt när jag träffade "någon potentiell" hade den såklart katt och jag utstod med knapphet det hela. Så träffade jag Jimmy och därmed också fyra änglar som skulle förändra min syn på katter föralltid..

Filip och Ozzy hette Jimmys två kattpojkar som han hade ägt i ett år när vi träffades. Ett halvår senare, i November 2003 försvann båda ur hans lägenhet. Vi vart väldigt ledsna. Filip var expert på att ta sig ut på taket (det hände tre gånger när Jimmy var oförsiktig och glömde stänga fönstret) och min gissning är att dem måste kommit ut och antingen på något sätt tagit sig ner eller också att dem tog sig in i en annan lägenhet. Ozzy var en framåt och gosig Black Silver Mackerel Tabby. Hans bror Filip bar färgen Brown Ticked Tabby and White och var mer försiktig och tillbakadragen. Man fick passa sig när bröderna terror var i farten.. något dom älskade var att trasa sönder allt som blev kvarglömt i soffor och på bord. Undrar fortfarande vart det blev av dom här två underbara killarna. Vart dem förvildade? Kom dem till ett nytt hem och fick nya namn? Blev dem åtskilda? Dödade? Det är det här som gör det skönare att veta.. hur hård sanningen än är ibland.

I September 2004 omplacerades föregåendes kullsyskon, Sniper (aka Tjockis) och Madonna (aka Donna). 2006 fick jag veta att dem efter det dödades. Dessa två tillhörde Jimmys mamma och precis som sina syskon var dem hur underbara som helst. Sniper var en totalt galet kelig Brown Mackerel Tabby and White. Om en katt och en människa kan ha en speciell connection, så var nog jag och Tjockis ett utmärkt exempel (han fick under min arm följa överallt och protesterade aldrig någonsin). Donna bar färgen Blue Classic Tabby and White. Jämförd med bröderna var hon så att säga mer "kattig". Självständig och helt egen vilja. Men självklart hade hon sina keliga och busiga stunder. Och det hände ALDRIG att hon fällde ut klorna det allra minsta när hon busade. Väldigt försiktig bara "boxade" hon lite på ens händer med sina mjuka tassar. Tjockis var väldigt tålig och älskade alla som hade uppmärksamhet att ge, medan Donna var försiktig och tog tid och arbete att lära känna. Jag var en av få, eller den enda, utanför familjen som lyckades.

Det finns så många fina minnen. Och många jobbiga sådana. Jag var så ledsen när jag fick veta om Sniper och Donna. Varför kunde jag inte bara struntat i allergin? Varför kunde vi inte bara tagit med dem när vi flyttat till vår egen lägenhet (tror dock det redan var försent då)? Jag var så fruktansvärt arg på mig själv. Samtidigt måste jag förstå att det inte funkat.. jag minns den natten då jag vaknade och var säker på att jag skulle dö av andnöden. Hur jag stundtals vart blå av att inte få ner luften. Hur jag satt på balkongen hela natten och sen på morgonen fick gå akut till doktorn och för första gången på flera år få en bricanyl utskriven. Jag önskar jag kunnat göra saker annorlunda. Göra mycket mer. Men jag kan bara tacka dessa underbara.. för att dom bevisade att jag hade SÅ fel.