Jag bestämde för 2 år sen att jag skulle sluta ljuga och i samma veva som jag faktiskt började hålla det (jag ljuger väldigt sällan. SEN är det en HELT annan sak att "svara undvikande" på saker som folk helt enkelt inte har ett skit med att göra eller saker som man vill skydda dem ifrån), slutade jag ganska automatiskt att känna all ånger över beslut (som jag alltid burit på). Men det sistnämnda är MYCKET svårare (inte minst för man gör dumma saker helatiden). Många som jag skämts mig röd som en tomat över är relativt enkla.. saker händer ju av en anledning? MEN jag kan inte sluta ångra alla dem gånger då jag visat prov på SANN elakhet, egoism, eller andra sidor som inte ligger i min natur. Att jag gjort vissa saker gör mig ledsen och besviken på mig själv. Saker som inte varit JAG.. som varit min depression, PMS, AvPD, BPD eller dem sakerna som varit för någon annans skull, fast jag verkligen inte velat själv. DEM sakerna ångrar jag så JÄVLA mycket.



Jag har varit helt grymt elak mot Jimmy. Kunde jag göra det ogjort skulle jag göra det utan att blinka. Minns en speciell humörsvägning.. ångrade mig sekunden efter. Det högg i hjärtat efteråt. Så GÖR man fan bara inte.. jag ångrar det så jävla mycket. Är så ledsen för det. Det var inte jag. Det sa emot hur jag uppfostrats, vem jag vill vara och vem jag vet att jag ÄR. Fan.. jag ska operera mig när jag fyller 25. Mensen den jävla hyndan ska bort.. bort med skiten! Jag är så tacksam att det är Jimmy som är min roomie - världens mest förlåtande och snälla människa. Det bor, bokstavligt talat, en riktig ängel i mitt rum (å andra sidan bor det en gång i månaden en djävul här också.. så det jämnar väll ut sig).