Psycho skriver:      så du tar hälldre mig som än vän      mer än att vara tillsammans med mig ? Belial skriver:      Ja, som sagt.. Psycho skriver:      ingår det sex ? Belial skriver:      Va? Psycho skriver:      jaaa ingår det sex ? Belial skriver:      I vilket? Psycho skriver:      vänner? Belial skriver:      Inte nödvändigtvis. Psycho skriver:      pussar då? Belial skriver:      Inte nödvändigtvis det heller. Psycho skriver:      häpp...      aja då tar jag hälldre inget alls än att vara vänner      hej dåp... Belial skriver:      Hej då

Kom på mig själv med ett sånt pärl-klingande hånskratt nyss, som fick mig att få en efter-kväljning. Började kvälja ca 5 minuter tidigare då jag kom hem och nån pissat i trappuppgången. Men skrattet var nästan äckligare ändå. Jag klickade runt i bloggar och återigen såg jag något om den där bejublade "Modemiddagen" som inte lämnat någon blogg obrydd. Fan, nu slukar den även min med hull och hår. Jag såg ordet och läste det för mig själv. "MODEMIDDAG... VAD LÖJLIGA DOM ÄR!" och sen kom det spontana bitch-skrattet som gav mig en alldeles äkta kväljning. Fick harkla mig lite. Vet inte varför detta så spontant flög ur mig. Kanske såg jag för mitt inre uppskärda modeller på tallrikar med hungriga modebloggerskor runt? Vet ärligt talat inte. Men det lät uppenbarligen alldeles för komiskt. Fan va svartsjuk (som det ju heter på bloggspråk, när man dissar något som i mångas ögon finnes attraktivt) jag måste vara! Undrar varför dock.. eftersom jag icke har intresse för varken mode eller middag med främmande människor.

Jag känner mig annars jävligt ensam, och det lite mer påtagligt än vanligt, då jag uppenarligen hungrar efter gemenskap så pass att jag fejkar ligga och gråta i min säng tills jag efter tunga suckar lyckas tigga till mig ofrivilliga kramar. Även mina djur tycker att jag har blivit för påfrestande. Hundarna suckar åt mina utfall, chinchillorna gömmer sig och degu-bögarna river sönder mina händer så jag får allergiska reaktioner.

Något jag har tänkt på är hur vår generation i överlag verkar älska att få veta hur stygga vi är. Många (läs övervägande) bloggare verkar uppskatta hjärtskärande mycket är att detaljrikt gå in på när bekanta klagat på olater i stil med för stort alkoholintag, dålig kontroll över vad som i för stor mängd (alternativt för liten) ingår i matsmältnings proceduren, hur närgångenhet med andras drypande kroppsdelar smickrandende nog är mer regel än undantag, hur en eller flera ömsom undergivna ömsom dominanta partners klemar bort oss etc. Det blir nästan lite till en skryt-tävling om vem som kan vara mest shameless. Så det verkar en aning som det är överdrivet angeläget att alla får veta hur obotligt syndiga vi är.. ändå är det inte HELT ok att vara FÖR "operfekt". Man får absolut inte erkänna avundsjuka, bitterhet, missunsamhet eller egoism (Förneka. Förneka. Förneka). Men till denna Alla Bloggares Regelbok hör också bl a uppenbart att det är OK att råka missa att läsa, alternativt publicera, ungefär 1 kommentar på 3.

Jag har å andra sidan inte bestämt mig för hur mycket jag borde lita på större delen utav alla tusentals saker av denna sort som skrivs i bloggar, ännu. Mycket har något FÖR EXTREMT över sig som verkar för bra (läs: styggt) för att vara sant och andra verkar undvika följdfrågor alldeles för mycket (eller är det 1/3 regeln som spökar igen?). En del verkar liksom instinktivt veta när det gränsar mot att vara på tok för inmålade i ett hörn och bloggarna går då omedelbums lösenors-skyddade.. men vad vet jag, kanske dom plötslig bara inser hur stygga dom är och fick händerna fulla med att ringa upp den förälder som brustit i disciplinen och ber om ett par välriktade bält-rapp på rätta stället?

Pratade av mig igen i måndags och psykologen kommer ringa mig någon gång i veckan, när hon pratat med farbror doktor (hon sa att han skulle komma dit igår) om eventuell(a) utredning(ar). Angående exakt vilka som är uppe på tapeten, vill jag inte gå in på ännu. Men kan ju påpeka att en har legat och väntat sen jag var ungefär 17, men den har blivit uppskjuten eftersom dem tydligen helst inte gör den utredningen innan man fyllt 20 (eftersom dem flesta kommer att kunna identifieras med många kännetecken i denna diagnos förr eller senare under tonårsperioden, eller hur fan det var dom uttryckte det). Nu verkar dom dock, tills vidare, ha skjutit undan den utredningen helt ur bilden (när jag väl träffar doktorn kommer han troligen dock att bestämma sig utifrån VÅR diskussion vilka som behöver utredas) och det gör mig liite bitter eftersom jag i tre år gått och väntat på att få en (uppenbarligen helt jävla onödig?) utredning gjord. Det har orsakat mig massa onödig oro osv. Pratade om detta igår och jag (Ja, jag. Löjligt är det, att säga att en psykolog på något sätt har makten att "komma fram till" något om sin patient.. God, kan insikten vara mer baserad på för mycket TV och film-tittande?) kom fram till att jag bara längtar mer och mer efter att få det jävla papperjävlet med underskrift på att jag inte är en 'helt ok!' del av vår kära värld. Det har inte riktigt slagit mig förut VARFÖR jag egentligen längtat så efter en diagnos. Men nu har jag kommit fram till att jag hellre är en jävla dyngbagge än en fullt fungerande medborgare i ett samhälle som jag föraktar..

Se, jag är stygg också! Och till den hemligheten hör *sänkt röst* Vissa dagar.. sitter jag och oroar mig, tills dess att jag får ont i huvud, strupe och bröst och sen lite till, för de små sakerna som hur jag möjligtvis ska kunna finna psykisk ork att t ex välja kläder och klä på mig dem, nästa morgon (det är här du typ.. svimmar).

Bild av: Armando Huerta (armando-huerta)

Varför finns det ingen Grynet-blogg..



.. dog hon, or what?

Något hon aldrig i sitt liv skulle göra var att raka ett kännetecknande ljust brunt, tjockt och tidigare svank-långt hårsvall. Men hon är inte hon. Och en tanke har slagit rot i det tomma skal som finns kvar. Står framför spegeln, drar undan allt hår i ett stramt grepp. En rush. Släpper taget och rushen försvinner. Kvar finns tyngd, kedjor och fejk.



Ska man? Vill man? Vågar man?

Valentine's närmar sig. Jag anser egentligen att jag drygade ut ämnet nog hårt förra året (fy helvete vad fort tiden gått), så ska inte gå in fullt lika hårt för fjanterierna i år. Jag blir glad om jag får en enkel toarulle med hjärtan eller nått. TÄNK att h*n gick förbi den här i affären och kom och tänka på MIG, liksom! Praktiskt också, ju. Till skillnad från allt krims-krams. Fick en gratis-tamagotchi en gång. Den låg och dog på mitt fönsterbräde i uppskattningsvis en månad innan batteriet gav upp. Har i år redan fått ett par hjärtformade Donuts med choklad och rosa, överdrivet sötsliskigt hjärtströssel på.

Känner mig i övrigt, för dagen, mest som en möglande gammal ost. Alla öppnar kylskåpet.. men ingen orkar, i vanlig ordning, ens slänga bort stink-osten. Fan också. Alltid. Alla dessa minnen av honom. Minnen om väsande viskningar av förnedring, förintande ord och en andedräkt av mögelost. Oavsett skulle jag göra om det när som helst. Jag var åtminstone inte mögelosten.. den var ett stötvis nära och mer avlägsen flåsande andetag mot mitt tårdränkta ansikte.

Såg filmen för någon månad sedan och kom på tanken att göra den här video-låt combon. Egentligen gillar jag inte direkt varken låt eller film särskilt extremt (förutom att jag är ett jätte-fan av Claire Danes sen flera år tillbaks). Men i helgen kände jag att jag fick lov att få det gjort. Tror det kommer bli mer videos framöver nu.