Valentine's närmar sig. Jag anser egentligen att jag drygade ut ämnet nog hårt förra året (fy helvete vad fort tiden gått), så ska inte gå in fullt lika hårt för fjanterierna i år. Jag blir glad om jag får en enkel toarulle med hjärtan eller nått. TÄNK att h*n gick förbi den här i affären och kom och tänka på MIG, liksom! Praktiskt också, ju. Till skillnad från allt krims-krams. Fick en gratis-tamagotchi en gång. Den låg och dog på mitt fönsterbräde i uppskattningsvis en månad innan batteriet gav upp. Har i år redan fått ett par hjärtformade Donuts med choklad och rosa, överdrivet sötsliskigt hjärtströssel på.

Känner mig i övrigt, för dagen, mest som en möglande gammal ost. Alla öppnar kylskåpet.. men ingen orkar, i vanlig ordning, ens slänga bort stink-osten. Fan också. Alltid. Alla dessa minnen av honom. Minnen om väsande viskningar av förnedring, förintande ord och en andedräkt av mögelost. Oavsett skulle jag göra om det när som helst. Jag var åtminstone inte mögelosten.. den var ett stötvis nära och mer avlägsen flåsande andetag mot mitt tårdränkta ansikte.