Något jag har tänkt på är hur vår generation i överlag verkar älska att få veta hur stygga vi är. Många (läs övervägande) bloggare verkar uppskatta hjärtskärande mycket är att detaljrikt gå in på när bekanta klagat på olater i stil med för stort alkoholintag, dålig kontroll över vad som i för stor mängd (alternativt för liten) ingår i matsmältnings proceduren, hur närgångenhet med andras drypande kroppsdelar smickrandende nog är mer regel än undantag, hur en eller flera ömsom undergivna ömsom dominanta partners klemar bort oss etc. Det blir nästan lite till en skryt-tävling om vem som kan vara mest shameless. Så det verkar en aning som det är överdrivet angeläget att alla får veta hur obotligt syndiga vi är.. ändå är det inte HELT ok att vara FÖR "operfekt". Man får absolut inte erkänna avundsjuka, bitterhet, missunsamhet eller egoism (Förneka. Förneka. Förneka). Men till denna Alla Bloggares Regelbok hör också bl a uppenbart att det är OK att råka missa att läsa, alternativt publicera, ungefär 1 kommentar på 3.

Jag har å andra sidan inte bestämt mig för hur mycket jag borde lita på större delen utav alla tusentals saker av denna sort som skrivs i bloggar, ännu. Mycket har något FÖR EXTREMT över sig som verkar för bra (läs: styggt) för att vara sant och andra verkar undvika följdfrågor alldeles för mycket (eller är det 1/3 regeln som spökar igen?). En del verkar liksom instinktivt veta när det gränsar mot att vara på tok för inmålade i ett hörn och bloggarna går då omedelbums lösenors-skyddade.. men vad vet jag, kanske dom plötslig bara inser hur stygga dom är och fick händerna fulla med att ringa upp den förälder som brustit i disciplinen och ber om ett par välriktade bält-rapp på rätta stället?

Pratade av mig igen i måndags och psykologen kommer ringa mig någon gång i veckan, när hon pratat med farbror doktor (hon sa att han skulle komma dit igår) om eventuell(a) utredning(ar). Angående exakt vilka som är uppe på tapeten, vill jag inte gå in på ännu. Men kan ju påpeka att en har legat och väntat sen jag var ungefär 17, men den har blivit uppskjuten eftersom dem tydligen helst inte gör den utredningen innan man fyllt 20 (eftersom dem flesta kommer att kunna identifieras med många kännetecken i denna diagnos förr eller senare under tonårsperioden, eller hur fan det var dom uttryckte det). Nu verkar dom dock, tills vidare, ha skjutit undan den utredningen helt ur bilden (när jag väl träffar doktorn kommer han troligen dock att bestämma sig utifrån VÅR diskussion vilka som behöver utredas) och det gör mig liite bitter eftersom jag i tre år gått och väntat på att få en (uppenbarligen helt jävla onödig?) utredning gjord. Det har orsakat mig massa onödig oro osv. Pratade om detta igår och jag (Ja, jag. Löjligt är det, att säga att en psykolog på något sätt har makten att "komma fram till" något om sin patient.. God, kan insikten vara mer baserad på för mycket TV och film-tittande?) kom fram till att jag bara längtar mer och mer efter att få det jävla papperjävlet med underskrift på att jag inte är en 'helt ok!' del av vår kära värld. Det har inte riktigt slagit mig förut VARFÖR jag egentligen längtat så efter en diagnos. Men nu har jag kommit fram till att jag hellre är en jävla dyngbagge än en fullt fungerande medborgare i ett samhälle som jag föraktar..

Se, jag är stygg också! Och till den hemligheten hör *sänkt röst* Vissa dagar.. sitter jag och oroar mig, tills dess att jag får ont i huvud, strupe och bröst och sen lite till, för de små sakerna som hur jag möjligtvis ska kunna finna psykisk ork att t ex välja kläder och klä på mig dem, nästa morgon (det är här du typ.. svimmar).

Bild av: Armando Huerta (armando-huerta)