Kom på mig själv med ett sånt pärl-klingande hånskratt nyss, som fick mig att få en efter-kväljning. Började kvälja ca 5 minuter tidigare då jag kom hem och nån pissat i trappuppgången. Men skrattet var nästan äckligare ändå. Jag klickade runt i bloggar och återigen såg jag något om den där bejublade "Modemiddagen" som inte lämnat någon blogg obrydd. Fan, nu slukar den även min med hull och hår. Jag såg ordet och läste det för mig själv. "MODEMIDDAG... VAD LÖJLIGA DOM ÄR!" och sen kom det spontana bitch-skrattet som gav mig en alldeles äkta kväljning. Fick harkla mig lite. Vet inte varför detta så spontant flög ur mig. Kanske såg jag för mitt inre uppskärda modeller på tallrikar med hungriga modebloggerskor runt? Vet ärligt talat inte. Men det lät uppenbarligen alldeles för komiskt. Fan va svartsjuk (som det ju heter på bloggspråk, när man dissar något som i mångas ögon finnes attraktivt) jag måste vara! Undrar varför dock.. eftersom jag icke har intresse för varken mode eller middag med främmande människor.

Jag känner mig annars jävligt ensam, och det lite mer påtagligt än vanligt, då jag uppenarligen hungrar efter gemenskap så pass att jag fejkar ligga och gråta i min säng tills jag efter tunga suckar lyckas tigga till mig ofrivilliga kramar. Även mina djur tycker att jag har blivit för påfrestande. Hundarna suckar åt mina utfall, chinchillorna gömmer sig och degu-bögarna river sönder mina händer så jag får allergiska reaktioner.