Hmm.. varför är det så att man lätt klassas som självgod (alternativt inbillningssjuk) om man jämför sig med en karaktär - särskilt om den karaktären råkar vara snygg? Det är ju liksom inte utseendet man framför allt jämför sig med? Eller är det bara jag som kollar mer på kvalitéer än utseenden? Marianne Dashwood är en av dem vars karaktär jag kan känna igen mig bäst i (har även hört förr att vi har några liknande drag - jag och Kate det vill säga - kan dock inte säga att jag håller med om det. Hon är för mycket sådär.. genom rar, söt och SÅ FIN.. och jag är för jag. Haha). Aja, vilket som tackar jag dock ALDRIG nej till min alldeles egen Alan Rickman i slutet. VILL HA!!!! BEHÖVER!!!!



"Love is not love which alters when it alteration finds.
Or bends with the remover to remove. Oh no!
It is an ever fixed mark that looks on tempests and is never shaken.
Willoughby. Willoughby. Willoughby." </3