Förstår att det var rätt oförskämt att bete sig på det sättet, men kunde inte låta bli att hajja till och rå-stirra på allt vad skummot sysslade med. Jag började även snacka massa bullshit, som jag inte ens vet vart det kom ifrån. Var väll förvirrad av allt det oväntade i vår timme av tystnad varvat med ryck av oddness. Jag har träffat sånna som kallas kurator, dem som heter terapeuter och dem som pluggat till psykologer och doktorer. Men detta.. utredare. Det tog alla priser. Vart så nervös så det kändes som jag skulle kissa på mig. Satt dessutom i ett på tok för ljust rum. Jag hade på morgonen efter viss möda lyckats tvinga på mig lite mascara på ögonfransarna. Trotsade mina känslor av att inte orka med krångel, eftersom jag hatar att gå osminkad. Vart alltså en 50/50. Vilket jag ångrade, då jag väl där hos utredaren såg framför mig hur ljuset från fönstret lyste upp mörka ringar under mina ögon, avslöjade minsta ojämnhet i huden och förstorade x20 alla dom små ögonbryn strån som jag inte plockat på veckor. Förbannade att jag trott att det skulle vara lugnt, att det säkert skulle kännas bra när jag väl var där.

Han satt och verkade försjunken i sig själv och sneglade på mig. Jag spelade dum och låtsades som att jag inte såg detta. Hellre än att reagera.. även om det känns som att det förväntas massa saker.. så som reaktioner.. av mig i den här utredningen och jag måste erkänna att det kunde börjat mindre tillgjort från min sida. Får min gamla vanliga prestationsångest. Vad vill dom att jag ska göra? Vad vill dom höra?



Han tog fram papper och började med något som han kallade "sina tolv tusen frågor". Något med dom fick mig att babbla på som jag inte gjort med någon annan än Jimmy på flera månader nu. I november fick jag dock för första gången på väldigt länge i mig starkt att dricka och babblade sönder kvällen för 13 pers + 1 till senare (men den sista var då detsamma). Men detta var ändå på ett helt annat stadium. Eftersom jag hade bra mycket större koll då, med liter utav alkohol i min ovana och avvänjda kropp, till och med. På trosdag är det dags igen. (Haha.. Trosdag. Alla dessa underbara trosdagar).

En sak som det uppenbarligen förväntas av mig är att jag ska gråta. Det var i alla fall så det verkade. Väldigt uppmanande att släppa ut mina känslor. Jag satt där, ökentorr i ögonen och kände mig lite, lite som en svikare..