Varför blir många så fruktansvärt sura när andra väljer att vara öppna, i såväl själva livet som i sina bloggar eller andra sociala medier, angående att dem mår riktigt jävla dåligt? Syftar för en gångs skull inte främst på mig själv. Men såfort någon skriver en suicide note eller nått om att skada sig eller att i natt ska blodet flyta.. då är nån oförstående jävel där och förklarar vilken uppmärksamhetssökande lögnare man är.



Att hitta sätt att lätta på hjärtat när vi mår dåligt hör livet till och är en utav de mest naturliga saker att göra. Norm-statistik säger att det första en kvinna impulsivt vill göra är att hitta någon form av axel att gråta mot (medan män enligt samma norm lär vara mer benägna att dra sig undan). Men vart ska alla vi dödliga utan god fé hitta vår plats att gnälla av oss all den svarta, tjocka dimman i bröstet? Jag skriver ibland något (om jag verkligen känner det så väldigt starkt att jag måste få det ur systemet - snabbt) som till exempel personlig kommentar på MSN eller liknande. Ibland har jag skrivit något hastigt i bloggen också, men det är enklare att radera på MSN om man ändrar sig. Hände dock vid ett tillfälle att jag hann få en kommentar av just sån extremt trångsynt och oförstående typ, som bara gav mina redan på högvarv snurrande tankar ännu mera bränsle.



Igår kväll testade jag tabletterna jag fick för första gången. Antar att man kan säga att dom skötte sitt jobb ganska bra. Somnade nästan direkt. Först kändes det som att jag fick svårt att hitta saker att tänka på och sen var jag mitt i drömlandet helt tvärt. Eller var det kanske mardrömslandet? Jag vaknade och muttrade något om mardrömar, men har faktiskt i nuläget helt glömt bort vad det var jag drömde.