You, little Heartbroken Thirteen year old Me
En gång var jag liten. Allting var jättelätt, men jag kände att allt var jättesvårt. Ungefär tre saker skrev jag under mitt 13-åriga (tämligen omskakande) år i en av mina dagböcker.
Bilden nedan knäpptes en dag i slutet av sexan, när jag stannade hemma pga sjukdom. Detta, som säkert kommer märkas, var den sista termin då jag ansåg mig själv behöva en anledning att skita i mina lektioner. Bilden knäpptes alltså några månader innan utdraget av text (med ett rätt omständligt sommarlov emellan).
Bilden nedan knäpptes en dag i slutet av sexan, när jag stannade hemma pga sjukdom. Detta, som säkert kommer märkas, var den sista termin då jag ansåg mig själv behöva en anledning att skita i mina lektioner. Bilden knäpptes alltså några månader innan utdraget av text (med ett rätt omständligt sommarlov emellan).
Bild: Mamma (2001)
2001-11-24
.. och jag önskar allt var lika lätt som då. Men hur skulle det kunna vara det när allt redan är förstört? Nu när jag förstört allt? Kan inte tycka om någon längre. Vill bli mig själv. Vill inte vara en sån som gömmer mig bakom en mask med ett brett leende ansikte, när det finns ett helt annat ansikte därunder. Vill inte vara en skolkare som skiter i allt. Vill vara hon den blyga. Vill vara hon som var ärlig. Vill vara hon som sa som det var. Jag vill kunna sköta mig och jag vill kunna älska andra och att andra ska kunna älska mig. På riktigt. Den riktiga mig. Jag vill bara ändra det som hände. Bara få en enda chans att göra det ogjort.
