Fredag (2 Maj)

Belial vaknar och är från sekund 1 ganska trött på denne Romeo, som verkar tjurig över det lilla intaget av alkohol dagen innan. Förstår ganska snabbt att den här killen inte kommer att vara särskilt pratglad den här morgonen heller. Gillar det inte, av den simpla anledningen att det påminner mig om "fjortis tiderna". Dessutom tycker jag det är så jävla tråkigt att enbart sitta och lyssna på problem som har med bilar och ex att göra. Jag drar över till oss och käkar frukost. Vädret är dåligt.. riktigt dåligt. Romeo, visar det sig, har dragit iväg på marknad. Jag drar in i den stuga där det var tänkt att jag skulle spendera helgen med Lillasyster (som nu dragit sin kos med bussen). Jag läser min bok och så ringer plötsligt Bästis. Hon och Sasha vill att jag kommer till dem och hittar på något. Jag gör klart att jag iaf inte tänker dricka en droppe och att jag inte tänker gå på någon jävla marknad och verka vara mer stalker av denna Romeo, än det förmodligen redan måste verka som. Jag drar in och spelar kort en stund med familjen (jag vinner båda omgångarna). Sen ringer dem och vill att jag går ut till vägen. Tar med mig Cujo (känner mig denna vecka som världens sämsta hundägare kan tilläggas.. det tycker nog även Cujo som dissade mig hårt tidigare på morgonen. Jag har nämligen ALDRIG tidigare sovit utan honom. Inte en enda dag sen jag hämtade honom, då han var ungefär 2 månader). Påväg uppför backen till vägen ropar Romeo (som tydligen är tillbaks) efter mig och jag snäser av honom ganska hårt. Hoppar in i bilen, där vissa druckit och andra inte.

Vi hamnar i Sashas lägenhet. Träffar någon utav deras vänner.. en väldigt trevlig sådan, med ett helt sjukt karismatiskt leende (ännu en 89:a som jag trodde var MYCKET äldre. Alla tror tydligen dock att jag är yngre också, så). Sen får vi då tag i den där jädrans Pandan på telefonen och det blir någon slags förvirring där. Tror han tror att Bästis pratar när det är jag och tvärt om. Eller inte tvärt om, kanske? Aja.. så jag blir rätt fundersam över ett par grejer. Sen vill dem gå iväg och köpa godis till filmen. Så, när vi är ute på hembyn och går, kommer paniken plötsligt krypande (exakta anledningen till varför jag undviker att hälsa på i hembyn och särskilt att vara ute och röra mig på just byn. Vi gick förbi han gamla lägenhet och så var det kört). Försöker att inte visa något (men till slut måste jag ta ångestdämpande). Av någon anledning blir jag ännu värre och även ganska bitsk. Har kommit på att det förmodligen berodde på att jag trots allt druckit en skvätt (Aja-baja blanda den allra minsta gnutta alkohol och antidepressiva). Mamma ringer och undrar om jag ska hämtas och säger att Romeo ställer upp och fixar skjuts, om det är så. Jag känner att jag redan förpestat allas tid med min närvaro som det är, så tar erbjudandet. Dem kommer och hämtar upp mig, men i bilen blir det värre. Romeo är full som en kastrull och SÅ JÄVLA UPPKÄFTIG! Och han kallar mig typ ALLT utom det jag heter och han som skjutsar kör på korsförhör-metoden. När jag kommer fram får jag bryt och morrar som en ilsken jämthund. Stormar upp till Lillebror och lämnar Cujo där. Sen, eftersom Mamma och Styvpappan slagit sig till ro och jag inte tänker väcka dem en gång till, som den fulla Romeo nyss gjorde för ingenting, hamnar jag i Romeos stuga igen. Jag försöker sova, men han är hyper och mitt dåliga humör för honom till massa antaganden. ALLT som INTE stämmer. Utom just att jag var extra "depressiv" (t o m för att vara jag) som han sa. Snälla, varför kan man inte bara få bli lämnad ifred? Romeo tror att det hänt mig något och vad jag än säger kan han inte förstå annat. Det slutar med att JAG tröstar HONOM. Jesus! Senare hyperventilerar jag mig till sömns, genom en dimma av hallucinationer (som under onsdagen). Herregud! Det har aldrig hänt! Det har aldrig hänt! Det har aldrig hänt! Så varför ser jag dessa bilder? Varför händer det här?