Ett deprimerande faktum: Jag är gammal! Jag är 20 år och dammig som en bokhylla på vinden! Varför MÅSTE vi åldras? Jag minns en gammal OKEJ-tidning, som jag fick efter att storasyster flyttade (har en svag aning om att dessa nu befinner sig hemma i Dalarna, uppe på vinden. KANSKE.. annars kanske dem ligger här någonstans). Iaf, i den tidningen var det med en artikel som jag fastnade för (var nog 14-15 när jag läste den). Det handlade om en tjej som hade varit med om en del saker.. och hon hade beslutat sig för att leva resten av livet som ett barn (TROR hon måste varit 20+, åtminstone). Hon lekte med sina barbies, dockor och klädde sig lite som hon ville, använde aldrig smink och tyckte pojkar var *blä*. Varför kan inte jag göra så? Varför ska jag behöva bita i åldrandets sura äpple, när det tydligen bara gå att bestämma sig för att slippa?



Jag minns när det fortfarande fanns DEN GREJEN: My Little Pony, Barbie, Sailor Moon, Lejonkungen, Spice Girls, Ridsport och Pokémon.. sen avanserade det ju till lite andra saker: Smink, Anden i Glaset, Sanning eller Konsekvens, Ätstörningar och Skådespelar-pojkar som fick det att svindla innanför ögonlocken och kittla i trosorna. I praktiken samma sak. Att få upptäcka sånna där små.. ENORMA grejer. Jag funderade för en stund sen hur länge det egentligen ska dröja innan nästa GREJ kommer. Sen slog verklighetens knytnäve mig över min höknäbb.. nästa och nästa och nästa och nästa (i evigheter) stora grejer har fortsatt komma och komma. Det är bara JAG som inte kan se dem. Nu är jag själv stor.. och dem där grejerna är små. Vad finns det nu att upptäcka? Barnafödande och pensionssparande? ÄR DET SÅHÄR DET SKA VARA, VA!?