Det är inte ok att gnälla över sin fruktbarhet, för då ska man fan tänka på alla stackars kvinnor som inte KAN få barn. Det är inte ok att tycka att maten man serveras är äcklig, för då ska man fan tänka på alla stackars svältande barn i u-länderna. Det är inte ok att skryta om sitt tjocka hår, för då ska man fan tänka på hon där som har tunt. Blir den där kvinnan gravid för att jag slutar gnälla? Blir den där svältande ungen mättare för att jag äter? Får den där tunnhåriga fröken i hörnet tjockare hår för att jag håller käften?



Och varför är det nu, med tanke på detta, så att det är bra (till och med höjden av prestation och styrka) av alla dom som på ett eller annat sätt blivit utnyttjade eller misshandlade att gråta ut till världen? Varför är det grymt av dom att söka hjälp och ännu grymmare av dom att skriva en bok eller börja hålla föredrag om det? När högar på högar av masochister finns överallt, som kanske lika mycket som det där barnet som svälter önskar att livet äntligen ska belöna den med en mättad mage, önskar att den kunde byta plats med den utnyttjade, kränkta och uppspöade stackaren som via sitt elände vunnit världens beundran? Vem bestämmer vem som är lyckligt lottad och vem som inte är det? Är det normen, som vanligt? Är det den eviga majoriteten som föralltid har ordet?