När det kommer till min närmaste vän och mina syskon kan jag bli som galen då någon är jävlig. Har haft ett mobbat småsyskon under min uppväxt och jag kan säga dig att det finns få saker som kan få en att känna sig så maktlös som när man VET saker, men varken får eller kan göra något åt saken och när den man så jävla gärna VILL hjälpa samtidigt inte sträcker ut sin hand efter hjälp.. och när den väl säger något till en så gör den det i förtroende, då man lovat en rad saker som man inte får bryta. Jag kommer säkert ha ångest för resten av mitt liv för hur jävla lite jag gjorde för mitt yngre syskon för ett par år sedan. En utav dem saker jag pratade mest om med en av mina första psykologer var just detta syskon. Under varje möte. Hade precis flyttat hemifrån och var orolig non-stop (dessutom verkade det som att det samtidigt blivit, om möjligt, ännu värre). I nuläget är allting bra för mitt yngre syskon och det finns få saker som fyller mig med sådan enorm lättnad som hur bra det nu går för min lill-fis. Jag är SUPER STOLT.



Idag var jag inne på Bilddagboken. Mitt yngsta syskon har skaffat en.. vilket jag personligen hela tiden har känt är lite tveksamt. Från mitt syskons bilddagbok hittade jag till en s k "kompis" som är ett år äldre. Av vad jag förstod (av det lilla jag såg) har denne en hel del problem och om jag inte misstar mig så vet jag nog vem det är och (av rent förutfattade meningar - tänk på att jag faktiskt kommer från en liiiten by) precis varför den förmodligen mår som den gör (om hälften av vad man kunde läsa bland dennes bilder var sant tycker jag att man borde ingripa fort.. jag skrev för några dagar sedan att jag har sympati för mobbare och detta är inget undantag. Stackars, stackars barn. OCH JÄVLA SKITHÅLE STÄLLE VI KOMMER IFRÅN. Räkna med att detta barn kommer utveckla precis samma typiska kännetecken som resten av dennes släkt och familj är ökända för, och det bara för att INGEN kommer ORKA bry sig helt enkelt. Jag har många gånger frågat mig vad dem ska med alla sina jävla verksamheter till i den byn, då dem mest bara verkar finnas där för syns skull. Den där byn står och faller och det lilla utbud som en gång fanns där krymper mer och mer med åren. Meeen, till sak: Mitt bland dennes bilder hittade jag en bild på mitt småsyskon och en elak kommentar under. Jag blev direkt RÖDÖGD. Tur att Jimmy kom hem precis då och lugnade ner mig. Jag skickade dock snabbt iväg en rapport om det hela. Efteråt kan jag ångra hur jag tog i (då jag främst bara vill att bilden ska tas ner innan mitt småsyskon får se det. Mitt syskon har redan dålig självkänsla och vet vad utanförskap vill säga). Efter det ringde jag och råkade väcka dem som passar huset hemma i Dalarna. Oops! Just det, mamma och styvpappan är ju utomland. Inte heller ville jag ringa min storasyster, då hon ej var på MSN och jag antog att hon sover (vill såklart inte råka väcka henne och hennes son). Bästis är inte heller ute. Så jag hade bara ett ställe att vända mig till och det var hit. Jag är så himla rädd att ännu ett syskon ens ska behöva gå igenom hälften av all möjlig skit som vi andra fått vara med om. Det är en ständig sten i mitt bröst och jag kommer inte kunna andas ut än på många år. Det är (bland annat) just därför jag är SÅ JÄVLA SÄKER på att jag inte ska ha några barn.

---

UPDATE! Fick ett meddelande från Bilddagboken att dem tagit bort bilden. Dessutom har jag förstått att jag förmodligen hade helt fel angående vem "kompisen" är.