Det är höst. Igen. Jag mår skit. Igen. Håller jag på att falla i en sån där (finns inga bättre ord för det) period av mörker? Igen? Jag känner igen mig. Det har varit precis såhär varenda höst i 5 år nu. Och det bara kommer tillbaks. Igen. Och igen. Och igen.



När jag minns tillfällen ur perioden jag var som mest deprimerad, minns jag det alltid som höst (även om jag skulle minnas specifika tillfällen som jag ju vet i verkligheten INTE ens skedde under hösten). Men saken var den att ALLT kändes som höst och höst kändes som.. alltså, finns inte ens ord att beskriva känslan med. I år tänkte jag att jag för första gången på länge var säker. Jag har mått så jävla bra den här sommaren. Har varit med om mer roligt än jag varit med om hela den period av mitt vuxna liv (sammanlagt) som jag levt hittills, under bara den här sommaren. Jag var övertygad om att jag var räddad nu. Att jag räddat mig själv. Att jag sett slutet på allt det hemska, outhärdliga. Att må illa, ständig dålig självkänsla och värdelös existens. Slutet på rädslan och saknaden och smärtan. Men nu är jag där igen. Känner mig helt "förruttnad" inifrån och ut. Och det värsta är.. det finns ingen jävla anledning nu. Jag har förlåtit och gått vidare från de saker som jag trodde att det hängde på. Och nu står jag utan något att vara ledsen för.. utan något att skylla på.. och är det likt förbannat ändå höst, i alla ordets bemärkelser. Igen.