Huvudvärk. Prata i telefon. Jobba. Dricka saft. Det är typ.. allt just nu.

Och nu börjar jag bli trött igen. Har sovit och sovit och sovit varje ledig stund i några dagar nu. Något känns fel liksom.. konstigt. Funderar på att ta det med en läkare. Men någon slags sjukhus skräck har smugit sig på mig de senaste åren. Fick lov att åka in för några veckor sen - akut. Hade slut på min astma medicin och det vart panik (huskyn började fälla som fan några dagar efter det). Träffade tre supertrevliga sköterskor.. men annars var hela besöket väldigt jobbigt. Övervägde varenda sekund att göra en skenmanöver och sen bara rå-kuta mot utgången. Jag tycker framför allt inte om att stå utan kläder inför främmande människor och det blev inte bättre av att doktorn menade att "jag verkade väldigt spänd". Nähä, menar du? Jag har liksom bara haft svårt att andas i några dygn och det var som värst en halvtimme tidigare. Dessutom ska man ju tydligen promt ta av sig kläderna inför 100 människor, liksom. Jag är en sån person som t ex bara går till gyn när det är ytterst nödvändigt. Får jämt för mig att jag säkert kommer ha varenda bokstav i hela alfabetet mellan benen.. men har faktiskt aldrig haft en enda könssjukdom.



Från en sak till en annan har jag ju funderat på en flytt ett tag nu också. Det jobbiga är bara att vissa saker strular. Målet är annars Dalarna och då staden där min storasyster (och snart också min lillebror) bor. Planen är att börja plugga distans i så fall. Hoppas det går igenom.. och det ganska snart. Hatar när allt ska ta för mycket tid när man har dåligt med just det.. tid. Hitta en lägenhet, börja plugga, komma närmare syskon, Bästis och.. andra, såklart.. hade varit skönt känner jag. Har lite svårt för att slå mig ner och trivas ypperligt på ett ställe. Inget känns som "hem" riktigt. Men jag kanske bara behövde vara från Dalarna för ett tag, så jag skulle få lite hemlängtan.. vem vet?