Hur fan skriver man ett sånt här inlägg. Ja, HUR I HELA HELVETE gör man det egentligen!? Man får väll börja i början och sluta i slutet som vanligt. Jag har mått väldigt bra i några dagar, blandat med tillfällen då jag mått som jag mådde igår kväll och som mår idag. Bara så jävla osäker.. bara så fruktansvärt livrädd. Hur fan vågar man prova på igen, när man känner i varenda centimeter av ens existens att man inte klarar av processen igen. Inte klarar av att bli besviken igen. Bara: Snälla, sluta känn hoppet rusa i dessa förbannade jävla lättlurade vener som är mina! Prova utan att känna..! Var det inte så jag själv sa att jag skulle göra.. var det inte så jag själv ville göra.. prova.. inte vara ett par.. "kan vi inte säga att vi PROVAR bara, ok?".

Han är verkligen en underbar person.. no doubt about it. Men när jag faller handlöst för att han borde finnas där och ta emot för att jag TRODDE att det var det han sa att han skulle göra och han istället vänder och går.. och jag slår i marken under och ligger groteskt utsmetad och förkrossad och han inte ens kan begripa det.. när jag inte ens kan få förståelse eller en förklaring.. 

Hur många fall klarar människokroppen?