Jag hatar att blotta min egen strupe såhär. Hatar att jag redan börjat visa min sårbarhet. Hatar att jag inte kan sova om nätterna för jag är så jävla livrädd för det som komma skall. Hatar att jag inte kan vara vaken utan att tänka och tänka och tänka. Mår illa.. tror jag dör nu. Beslutsångest. Borde jag bara säga: "Nej"? Jag har haft det på tungan hela tiden.. men jag lyckas inte pressa fram det. Hjärnan säger: "Gör det! Gör det! Få det överstökat!" (överlevnadsinstinkt?) men jag klarar det bara inte.. har jag blivit FÖR ärlig? Ibland kanske jag borde tillåta mig själv att ljuga igen. Bara för en gång.. bara för ett nej? Jag har stöd såklart. Jag blir lugnad och allt.. men det hjälper inte. JAG VET hur det kommer att bli.. oavsett om det blir på grund av min pansarvägg som jag visar här nu eller av någon annan anledning. Snälla, snälla såra mig inte.. han har redan lyckats och jag tror inte ens han vet om det själv.

Varför ska det behöva va såhär?

Bild av: Rebecca Parkes (LoveTheVoid)