Har nästan glömt bort hur jag skrev mina updates, men gör ett försök. Det är väll bäst att ta de från början, så du inte kastas in och inte fattar något alls. Eller, början och början. Början på slutet.. eller (som de kanske visat sig?) början på en ny, bättre(?) början.

Fredag (18 December)

Belial skickar iväg 08an till Stockholm. Ber honom att ta med sig Cujo också, för har en känsla av att det är det bästa valet jag kan göra för min hund med tanke på hur jag mår och vad jag tänker på. Han nekar dock och säger att det är bra om jag har Cujo hos mig. Fast jag redan har en känsla av att jag inte kommer klara av det, har jag lovat att komma efter. Han hör av sig rätt snabbt, då han sitter på tåget, men det blir sista gången på ett bra tag - som vanligt, fast jag uttryckt mitt missnöje för detta mer än en gång (och bara för att försäkra sig om att jag inte har några planer för kvällen?). Äter soppa och ligger sen vaken och väntar på samtal. Börjar ge upp vid 12, glor på film.. tror det var Snabbare än Döden? (Ursäktar förvirringen.. har blandat ihop mycket) och slöglor mellan kanalerna resten utav natten. Antar att han dricker och är för upptagen för att tänka på mig.

Lördag (19 December)

Belial får ett sms på morgonen (vid åtta, efter cirka två timmars sömn): "Älskar dig så jag mår dåligt saknar dig så jag vill gå till falun typ :( förlåt för att jag inte ringde men jag drack med några killkompisar och åkte pulka i backen första jag ska göra när du kommer är att hålla om dig så jag känner din kropp mot min och känna din värme älskar dig sötnos ringer dig imorgon när jag vaknar - kyssar kramar hångel sex och mys. // din älskling". Spenderar resten utav dagen med att försöka somna.. blundar bort alla jobbiga känslor bäst jag kan.. och kikar var tionde jävla minut på telen och hoppas att den ska låta lite. Hoppas på att jag inte slutat exictera. Börar efterhand tappa koncentration, känsel, ev lukt och smak, ljud verkar upphöra, verkar börja få svårt att tänka och känna. Får starka overklighetskänslor.. sen kommer ovantligt klara/intensiva ljud- och synvillor. Tror jag skriver med någon eller några på MSN vid något tillfälle, men minns inte om vad riktigt.

Söndag (20 December)

Belial påbörjar dygnet hon mer än en gång ska få höra att han gett upp, med att svälja stoltheten och ringa Jimmy, stortjutandes (för andra gången - ringde även under fredagsmorgonen och brast i gråt då.. detta är dock väldigt annorlunda). Efteråt ringer jag upp 08an - vi bråkar och han säger för första gången att han ger upp och att jag totalt sönderknullat honom mentalt. Vi lyckas bli sams tillslut och saker känns lite, lite bättre. Lyckas få någon timmes sömn innan morgonen. Lugnet håller dock inte i sig länge, då ett nytt argument uppstår såfort vi talas vid över MSN, när han kommer hem. Han lyckas trycka på fel knappar och jag, som vid detta skede redan är rejält instabil (I guess?), blåser upp allting och får psykbryt. Han ger upp mig.. igen. Han klarar inte av det. Jag postar lite meddelanden här på bloggen, fortfarande ganska samlad. Men ilskan sjunker och stiger och börjar tillslut utbytas i panikkänslor igen och jag kan inte minnas allting efter det.. förmodligen inte ens hälften. Men får känsloanfall av alla möjliga slag och vet inte vart jag ska ta vägen. Orkar inte mer. Allting rasar inuti på något sätt. Jimmy skriver och jag tror jag måste ha sagt diverse idiotiska saker.. minns inte VAD.. men minns ganska bra innebörden. 08an hoppar online och jag säger något till honom också. Slår igång min mobil och börjar plocka fram det jag har hemma. Ser Bästis ringa och börjar tänka andra tankar som.. "stannar upp mig" liksom.. kan inte svara, för är fortfarande helt övertygad i mitt huvud om att genomföra.. slutföra. Men får väldiga skuld och skamkänslor och blir bara helt stilla under en tidsrymd jag inte kan säga exakt. Har börjat bli lugnare, men vill inte avbryta.. är liksom taggad för jag har som en slags beslutsamhet i mitt huvud som gör mig.. ovanligt glad, liksom.. lättad. Kan inte minnas när saker känts så klara och lätta senast. Startar mobilkameran. Sväljer ner ett par piller med Jäger och några provdroppar XXX (så puckat att det är pinsamt att skriva med. Lade redan då en 50/50 chans på att det skulle spela någon roll). Smakar inte alltför illa.. alkoholen slår ut det andra. Försöker prata lugnt och sansat till in i mobil-linsen. Så ringer det igen. Det är 08an. Samtalet avbryter kameran.. känner stark irritation över detta och svarar argt. Perfektionist som jag är vill jag inte ta omtagningar, särskilt inte som öppningsnumret redan är över. Han säger att han ringt ambulans och jag fräser diverse svärord till svar. Tillslut medger han att det är bluff. Säger åt honom att jag ändå inte har gjort något, så han kommer bara se dum ut som skickar ut sjukvård på falska grunder. Han fortsätter prata och så plötsligt bankar någon på dörren och gastar i mitt brevinkast. Hinner svära ett par rader om det förrädande slag jag just fått i ansiktet innan jag slänger på. Målar på mitt charmigaste, lycko-leende och öppnar dörren för två poliser. De blir ett jävla rotande bland mina grejer. Det kommer in två sjukvårdare och jag får självklart frågan om jag fått något i mig. Efter många om och men erkänner jag dock att jag druckit en skvätt "tidigare på dagen" (efter att först ha nekat - tror de tappade tålamodet med mig redan innan de dock). Men är fortfarande lite motsträvig, för tänker inte åka någonstans utan att jag vet att Cujo slipper vara ensam. De får tag på Storasyster och poliserna åker dit med honom, själv får jag skjuts till en psykiatrisk avdelning i en grannkommun. Får en panikattack påvägen och hyperventilerar så jag tror syret upp till hjärnan är på gränsen att ta slut. Väl framme klänger jag mig fast vid en utav ambulanssjukvårdarna. Han var mest övertygande redan från början - trots 58 "Vi vill BARA hjälpa dig Cecilia" - och i detta skede är jag livrädd. Får sitta i ett väntrum och fylla i några papper. Ett om mående och ett om alkoholvanor (LOL! I knew it! De trodde jag var alkis XD). Han måste gå sen, men kommer och säger "hej då". Sen får jag träffa en läkare. Är rätt nervös, ryckig och stirrig, men verkar inte direkt som det är något han är ovan vid, om man ska uttrycka det så. Säger inte alltför mycket.. men tror det jag får ur mig räcker. Han försvinner och sen kommer en sköterska, som låser in mobil, laddare, pincett m m. Sen får jag ett par piller av en annan sköterska som ska hjälpa med sömnen. Förs sedan in till ett rum, där två främmande damer redan ligger och snarkar tungt. Får panik och vill fly därifrån. Men lyckas trots det lugna ner mig och somnar ganska fort.

Sonata Arctica - Fade to Black [Metallica Cover]