Måndag (21 December)

Belial vaknar av ett "Frukost!". Inser att jag måste lyckats somna trots allt, eftersom de sa att frukosten serverades vid åtta. Snoozar dock vidare en stund. Blir upphämtad någon timme senare och får veta att jag ska flyttas tillbaks till egna kommunen. Är fast besluten att inte spendera en natt till på det här sättet. Vill hem. Fick veta dagen innan att 08an bestämt sig för att komma tillbaks från Stockholm. Sjukvårdarna tycker dock annorlunda.. Åker till nästa ställe, där jag visas till först ett rum och sen ett annat (vart tydligen något missförstånd). Delar rum med två andra damer (inte lika högljudda den här gången). Klaustrofobin börjar infinna sig på allvar och blir värre ju mörkare det blir. Skickar desperata, anklagande SMS till 08an. Vill inget hellre än att komma ut, men det finns ingen som jag kan prata med. Hade också kunnat döda för en rakhyvel&duschslang (två bannlysta saker på detta ställes meny), då mina armhålor mest börjar likna två husdjur. Ser på TV, matvägrar (och lyckas starta någon jävla revolt därinne - då nästan ingen plötsligt vill äta en tugga). 08an ringer och jag lyckas börja gråta i luren. Gråter sedan lite till när jag pratar med Jimmy. Ber med både min mest hotfulla och min ledsnaste röst att de ska hjälpa mig ut. Tillslut har jag skrämt iväg båda och sitter själv och snyftar i en fåtölj. Hör hur en sjukvårdare berättar för en annan patient att det är årets mörkaste dag.. att från och med nu kan det bara bli ljusare. Jag gråter mer. Går till mitt rum och sitter ensam i mörkret och glor ut genom fönstret. Funderar allvarligt på att krossa en ruta.. om inte för att försöka hoppa ner (2v), för att åtminstone få lite frisk luft. Är LIVRÄDD att jag ska bli kvar där så länge som det låter på vårdarna. Tänker (och skriver i SMS) att jag hellre vore död än det här. Att jag gör vad som helst, bara jag inte hålls kvar en natt till. Får ingen önskad respons alls.. det känns som om mina ord studsar undan innan dem når fram.. som att jag inte sagt dem alls. Är varvat förbannad med förkrossad.. fram och tillbaks. Snyftar, hotas, ber och svär. Vågar inte svara när mamma ringer, för vet inte vad jag ska säga. En sköterska kommer in och berättar att jag ska få prata med en läkare nästa morgon. Fryser så jag hackar tänder - trots att jag är fullt påklädd under filten (man kunde tro rummet var en gravkammare), men lyckas tillslut somna. 

Tisdag (22 December)

Belial vaknar med en oväntat positiv inställning, efter några timmars sömn. JA! Äntligen ska jag få träffa någon. Drar huvtröjan över mitt otvättade hår och lyckas sminka mig. Blir förvånad över att se ett par ganska pigga ögon i spegeln (dock finns spåren efter gårdagens störtfloder kvar). Ber om papper och penna och sitter och skriver anteckningar framför TVn medan jag väntar på mitt samtal. En dam kommer och sätter sig bredvid. Får ett par komplimanger för ögonen och hon frågar om det inte är svårt att måla sig och att hon nog skulle picka sig i ögonen om hon försökte. Hälsar den här dagen även på flera andra. Tillslut är det min tur att träffa doktorn. Samlar mig och går in. Är helt inställd på att göra mitt bästa för att komma ut och då, om Belial själv får välja, samma dag. Pratar lite om hur det känns och efter lite prat får jag recept på 3 tablettsorter (ska hämtas ut så fort pengarna finns, börjar dock känna att det kommer bli jobbigare och jobbigare igen nu, fram tills dess) - två som jag ska ta varje morgon och en som jag ska ta på kvällen, mot sömnbesvären. Hade kunnat kyssa dem när dem sa att det inte fanns någon anledning att hålla kvar mig om jag kände att jag ville åka hem så pass mycket. Pratar med några sjukvårdare och sen får jag gå. 08an kommer och möter mig och vi åker hem.