Okej. Nu ska jag vara RIKTIGT HEMSK här. Egoistisk och horribel. Du vet.. när man inte riktigt kan glädjas fullt ut åt någon annans lycka. Eller, det där är fel ordval. När man glädjer sig åt det.. men ändå får en sån där tanke i huvudet som bara skriker rakt ut i frustration: "OCH HUR GICK DETTA TILL!? HUR KUNDE DET BLI SÅHÄR!?" Jag vill ingen något ont. Jag är snarare den som vill alla så jävla väl helatiden. Men ibland känns det som att.. ja, att vissa bara får/får göra saker.. det liksom trillar ner i skallen på dem från ovan.. saker som jag VET så jävla väl hade passat mig 100.. 1000.. 1.000.000 gånger bättre. Förstår du hur jag menar? Jag är absolut inte missunsam eller arg på någon för att det går bra för dem. Nä, jag är bara arg på mig själv. Ja.. precis så.. jag är förbannad på mig själv så det snart ryker ur öronen på mig. Fan.. mindervärdeskomplex 2009!

Var på ett möte idag. Tog med mig Jimmy och han var en ENORM hjälp. Äntligen fick jag något sagt.. något som kunde kommit rakt från hjärtat på mig, that is. Det som bara Jimmy får höra annars. Vet dock inte om detta faktiskt kommer att ta mig framåt? Det kan hända.. kan också hända att det inte gör det. Annars har jag i nuläget inte skitit på mer än lovligt långt över en vecka och min mage gör så jävla ont från och till att jag tror den håller på att spricka upp från insidan. Ptja.. annars var det väll inget mer.. intressant.