Och nu halv-skojar jag inte ens längre.. har abstinens från min dator nu. Jag mår 100% ärligt väldigt dåligt utan den - för som du märker duger självklart inte vilken dator som helst.. jag MÅSTE ha min dator. Det är där jag har "allt mitt" liksom. Utan det är jag totalt jävla sysslolös.. och därför kommer sakta men säkert massa tankar som jag i normala fall undviker genom att se till att ha händerna fulla helatiden - vilket fungerar helt perfekt sålänge jag har min dator till hands. Det är dock inte alls såhär när jag jobbar eller är i Dalarna. Längtar nästan aldrig efter datorn när jag inte är hemma.. för då har jag nästan hela tiden annat för mig (men såfort jag inte har något alls att fokusera på - då kan jag få "hemlängtan", vilket i själva verket inte är hemlängtan utan "datorlängtan"). Det här är tortyr för mig. Och återigen: Jag skojar inte.. inte det minsta.



GAAH! MÅSTE SLUTA TÄNKA!! Har redan provat med att dunka huvudet i väggen tills jag blev illamående.. diskat en ENORM disk.. spelat olika playstation-spel.. spoilat hundarna.. käkat chips.. sett på TV.. sett 2 nya filmer m m (det mesta funkar en liten stund, sen dyker "Jag har vettigare saker som jag kan få gjorda"-känslan upp, och snart slår verkligheten ner som en blixt i mitt huvud: Billy Bob har kolat vippen = I'm doomed)! Det finns väll ett uttryck för sånt här.. när någonting stort och elakt passar på att krypa fram ur sina mörka skrymslen och gama såfort man är svag..?