2009-01-26

JAA! ÄNTLIGEN kom mensen igen. Puh! Höll på att bli riktigt nervös där ett tag, då jag (självklart bara av ren sympati) lyckats få mig ett och annat nyp sedan sist - varav ett utav dem kunde slutat bättre och mensen var nu några veckor försenad (inte för att jag har världens regelbundaste cykel direkt då, men typ.. världens näst regelbundaste kanske). Nu är jag glad.. och har inget att fira det med. Utom några flaskor sprit och nån vinare som jag vägrar peta på. Men vi får väll se.. nu slapp ju i alla fall någon stackare göra en onödig abort extra. SKÅL för henne/honom, säger jag! *går ut i köket*

*kommer tillbaks* Näe, alltså.. vet du vad. Jag ska fan pallra mig till affären istället.

Är så jävla trött på alla dom som jag enbart duger åt när jag är lagom. Som tittar bort såfort jag får ett utav mina utbrott av manisk eufori eller låtsas vara döva när jag verkligen, verkligen behöver dom. Har därför tagit mig en tankeställare och haft en rejäl jävla upprensning den här veckan. Började i liten scala på MSN (bra ställe att börja på BTW.. plötsligt blir den lilla bunten som faktiskt räknar ut att dem just blivit blockade "för ingenting" nämligen jävligt känslosamma). Har bara familjen, Jimmy, Bästis och tre gamla tjejkompisar kvar. Dom som kan fly men inte gömma sig, stackarna.

Droppen kom för några dagar sedan, efter att jag mått skit sen förra onsdagen och fortfarande inte fått det ur systemet eftersom jag inte haft någon att snacka med det om (tog igår, till slut, ut min frustration på ett påslakan). Nå.. en utav dessa bad excuses for human beings börjar snacka med mig och förväntar sig självklart att allt ska vara som det brukar och att jag som vanligt ska kunna bete mig som folk och hålla käften om all jävla skit som trycker i bröstet och vill ut. Och såfort det bara inte går längre, och man är ärlig (när dem faktiskt frågar kan tilläggas), sticker dem svansen mellan benen och försvinner. När man redan börjat öppna sig och släppa ut det som måste ut och när man släpper ut det vill man ju fan ha respons och så kommer de ingen respons för att dem är fega jävla hyndor och så sitter man där och har fått ur sig hälften av de man ville ha sagt och mår skitilla för att man liksom smågläntat på sin egen Pandora box och de känns ännu värre för att de människor som alltid försäkrar att dom bry sig och alltid ska veta allt för att dom bryr sig och inte för att dem bara är nyfikna, är så jävla egocentriska och fega. BARA: FUCK THAT!

2008-12-28

Jag fick Jimmy till att se på Atonement med mig igår kväll. Så, mot slutet, avslutade han en utav Brionys sista meningar med: ".. för han dog!" och så började läppen min genast darra och jag bara: "Jaaa!" och så sprutade tårarna. Och Jimmy såg helt förvirrad och skeptisk ut. "Är det så hemskt det?" och jag svarade med att fortsätta stortjuta.



Jag är den som ALDRIG kommer sluta gråta i film.. hört folk säga att man växer ifrån sånt. Men det stämmer fan inte. Jag gråter i Titanic (från då jag var 11 år, fram till idag och jag fyller ju 21) och jag gråter i Girl, Interrupted och jag gråter i Fluke och jag gråter i Lost & Delirious och jag gråter i Romeo + Juliet och jag gråter i Sense & Sensibility och jag gråter i Edward Scissorhands och härom veckan såg jag på The Horse Whisperer och vart alldeles "klumpigt" nere i halsen och jag grät som sagt igenom hela Changeling och jag gråter mest av allt i The Last Unicorn. Och ändå sitter man och vet såfort man stoppat filmen i DVD-spelaren vad man ger sig in på. Sen sitter man genom hela filmen och bara håller tummarna för att filmen ska få ett lyckligt slut och sen kommer tårarna ännu en gång (tja, förutom i The Last Unicorn då, i vilken jag gråter - åtminstone senast jag vågade se den, vilket var ett par år sedan nu - från ungefär 10 min in i filmen, respektive ett par rader in i boken och sedan genom hela storyn). Jag är totalt hopplös.

2008-12-29

Tänkte snacka om smeknamn. Närmare bestämt de smeknamn jag själv haft under, igår, dom senaste 21 åren (drog mig för övrigt hela morgonen igår. Fick en puss och nå mummel i örat, men somnade om. Lyckades, någon halvtimme senare sådär, faktiskt dra mig upp när telefonen ringde. Det var från psykiatrin och jag prata en stund med min kontakt. Vi beslutade att avsluta vår kontakt, för jag känner inte att den ger mig något i alla fall. Men platsen är öppen ett litet tag till, ifall jag ändrar mig. Satte mig efteråt på toa och drog mig världens skönaste morgonpink. Kom då ihåg att jag fyllde 21. Dagen vart sen bara värre och värre. Hann bl a bli påmind att jag är fet och lite sånt kul. Så nu tycker jag att du skriver: "Grattis i efterskott FETTO", som en väluppfostrad människa, här).

Aja, för att återgå till smeknamn: Alla har inte turen att födas med något sådär flashigt namn som folk kommer ihåg och en del har helt enkelt lite för långa/krångliga namn och därför finns det smeknamn. Jag lyckades, på något konstigt sätt, få ett namn som stämmer enligt båda påståendena, då jag nämligen drog lotten att födas till ett liv som tilldelade mig namnet Cecilia (efter övervägande om det inte var Nadja, Felicia, Martinique eller kanske Beatrice jag skulle heta). Mamma - girly girl som hon är - kallade mig efter det CISSI och så kallades jag sedan i 10 års tid, tills jag slog näven i bordet och krävde att nu var det minsann CILLA som gällde (förmodligen inspirerat från den jobbiga Telia-reklamen) och det kallas jag fortfarande. Men har haft många fler (lite mer "inofficiella") namn genom åren. Namn som nog behöver mer av en beskrivning för att bli begripliga. Högstadiet innebar ett par nya, intressanta varianter, utöver EN CILL, CILLUSK (och självklart varje lustigkurres "nytänkande" variant: CILLEN) osv osv.

Kallades under en period i mellansadiet för SAMI av två kompisar, efter hon i Days of our Lives (Carrie, Sami och Belle trion. Minns inte riktigt hur det vart så, men). Även ett tag PHOEBE efter Charmed (då var vi plötsligt Prue, Piper och Pheobe trion). Har jävligt svagt minne av detta, men minns vilket namn jag själv tog åtminstone. Dessutom, fastän jag nog var mer av en Bubbles till personligheten dåförtiden, egentligen, fick jag kallas BUTTERCUP (Powerpuff Girls) i en annan vänskaps trio jag var med i. När jag någon dag dök upp i ett par jättelånga (hade bra jävla långt hår där ett tag) tofsar som 14 åring lyckades jag få smeknamnet BUNNY (efter Sailor Moon) av några kompisar. DF kom vi på en dag. Förkorting av DildoFlikkan (och nej, fråga inte ens). Det sista var sen TINKERBELL efter Disney-älvan (då hon var en favoritkaraktär en gång i tiden. Innan alla andra fjortisar snappade upp skiten och började med smeknamnet). Inte heller att glömma är namnen som uppkom eftersom jag sedan jag var ungefär 13 varit ett stort fan utav flera former av rollspel. XANA var ett utav dem tidigaste. Även RAIN och och inte långt därefter kom sen GALAXY (inspirerat av en utav mina favoritponnyer i My Little Pony. Haha!) och ett tag efter det även (men ganska knappt) AME så smått. Andra namn som först varit namn på karaktärer jag spelat och jag själv sedan kallats efter är: SILWA (som jag sen även döpte min chinchillahona till), ALEXIEL (som min andra chinchillahona hette), AYLA och allra senast BARBELO. Detta gäller FRÄMST icke-IRL "bekanta". Dit hör även dessa namn (som till större delen är logins jag haft): DIABLICA, DOOMSDAY/DOMEDAGEN, ISCARIOT, PROFESSIONAL CINDERELLA och INGÉNUE (namn som jag valt på impuls först. Flera utav dem används dock ännu, i nödfall).

Sen har vi självklart även namn man kallats av pojkvänner och.. dyl. Förutom alla standardgrejer alla par kallar varandra finns det även någorlunda orginella: En person kallade mig i nästan varje mening för "SIN ROS" och eftersom båda (FÖRST jag) älskade PAINE i Final Fantasy, även det. Konstantine sa flera olika (oftast efter olika manga/spel karaktärer.. förutom bara LILLA MANGAFLICKA d v s). MINI MONI och NYUU var två. Sen har vi också det namn jag personligen föredrar: BELIAL (några har sedan gjort varianter på detta, så som: BEL. och BELLI). "Om bruttan själv får välja", så att säga (har väll haft detta i sisådär 3 år nu ungefär och det trivs jag allra bäst med). Sen det senaste tillskottet är då SURKATT. Jag och Bästis hade inget att göra för några dagar sedan och det slutade i detta smickrande smeknamn. Från början något vi sagt för att beskriva kissekatter med ovanligt bitter uppsyn - i synnerhet t ex persers.

2008-12-11

2008-08-21

Det får FAN INTE VARA SANT! Genom jungeltelegrafen har det nu nått mig att en vän hävt ur sig till en viss Mr.Snyggo som hon känner (och som jag berättade för henne att jag finner helt grymt attraktiv/fuckable) att jag är "intresserad av honom". För det första är jag INTE intresserad och för det andra.. GAH! Så kan man väll bara inte göra? Jag är just nu mitt i en enorm hyperventilation. Detta är förskräckligt (mitt nya favoritord).



Senast den exakta tjejen gjorde exakt samma sak efter att jag menat att en viss annan kille var exakt samma grej som denna, slutade det med att jag låg i hennes säng med denne (hennes bror), med hans tunga i min hals, samtidigt som jag hade tankarna uppfyllda av ett ex. Vilket resulterade i en på min top-10 mest obehagliga kyssar jag någonsin varit med om (jag tryckte mig själv undan, tills jag nådde väggen och han flyttade efter.. tills kyssen var ganska så oundviklig). Det var fruktansvärt, Gud vare min själ nådig! Och jag tycker samtidigt så sjukt synd om brorsan hennes.. jag har inte sagt honom ett ord sen jag flydde därifrån.. bara (för att jag är dömd att alltid göra/säga fel saker vid fel tillfälle) blivit påkommen av honom med att ett sisådär 10 tal gånger haft tungan i halsen på olika personer. Fy fan.. detta kan bara inte sluta väl.

Jimmy säger att jag är för snäll. Att jag är "en Eric Forman". Jimmy slutade att se på That '70s Show p g a irritation mot den karaktären. Att aldrig säga ifrån.. att folk får göra vad dem vill utan att jag gör en scen av det. Och han har så jävla rätt.. FAN! Vart tar all min inre ilska vägen då jag verkligen behöver den? Jag är som 100 olika personer.. och dem dyker alltid upp där jag minst behöver dem. och så säger dem att jag är frisk, sen!

2008-08-11

17 Juni 2008

Tolkning:

Ok. Here we go.. Mormor är definitivt min drömsymbol för dem värderingar och attityder jag uppfostrats till att ha (vet även detta på grund tolkningar av andra drömmar). Fönster är kopplade till ens sinnesintryck och det man är medveten om. Dem kan därigenom uttrycka våra ögon eller vårt medvetande. Det man ser genom ett fönster är det man ser i sin omgivning.Toaletten representerar vårt privatliv och behovet av tid för oss själva. Precis som i verkligheten, gör han i min dröm ett stort övertramp. En känsla av att någon gör intrång är en känsla av att den inte respekterar dem egna gränser och önskningarna. En familjegrupp (i mitt fall mormor, mamma, storasyster) är hela den upplevelsebakgrund som formar ens värderingar och åsikter (t ex social status, syn på det egna jaget, relation till livet utanför familjen, om dominans uppmuntras, nationalitet, omedvetna sociala attityder etc etc). Rent ut sagt undrar dem: "Vad fan han gör där". Bra fråga. Att vara osminkad och oborstad (hör till ansikte och hår) har med självbild och hur andra ser en att göra. Storm i drömmar står för vrede, känsloutbrott eller att känna sig misshandlad (av händelser eller känslor). Fallande träd är en känsla av ett hot mot den egna identiteten. Att tala i telefon är en önskan eller ett försök att kommunicera eller ta kontak (kan även vara till en aspekt av sig själv). Köket står för kreativitet, modersrollen eller att nära sig själv. Grisar är fysisk aptit eller brist på andlig ledning. Att inte få tag på någon via telefon (i mitt fall mamma) kan mena på att man känner att man tappat kontakten med någon eller att inte vara medveten om sina känslor. Att lämnas på efterkälken i en dröm tyder på en känsla av att vara avvisad eller otillräcklig *(1). Både barn och hus uttrycker oftast olika aspekter av det egna jaget. Barn som det egna jaget i den åldern och byggnaden som den egna kroppen och personligheten. I min dröm tar barnen med mig in i byggnaden.. slå ihop ett och ett själv. Jag tror att dockhuset är detsamma. Möjligen något del av mig själv som känns mindre betydelsefull eller något som har med barndomen att göra (Eller varför inte bara mig själv med lite perspektiv)? Lite roligt dock, att Konstantine i drömmen haft dockskåpet sen och att jag nu har det i mina händer igen (uppmärksamma att jag hade denna dröm innan "vår försoning"). Undrar vilken del/barndoms sak det skulle kunna vara? Intressant att han i drömmen också behöll "dem viktiga delarna" själv. Jag börjar mer och mer fundera på om dockhuset på något sätt kanske symboliserar mitt hjärta i någon form? Tror "ninja leken" står för inre konflikt. Ett ineffektivt vapen (som leksaker) står för känslor av otillräcklighet. Sängen i den här drömmen tror jag har med att känna underlägsenhet (då jag befinner mig på underslafen) att göra. I allmänhet är sängen också bl a sex, att ge upp, passivitet, sensuell kontakt, intimitet eller privatliv ("som man bäddar får man ligga"). Att drömma om en yngre bror tyder på ett sårbart jag eller rivalitiet. En kniv är intellektuell insikt, aggression eller penis (beroende på hur den används) *(2). Jag tror mest på det första, för vad som komma skall. Jag SER honom GENOM dörren. Dörren är nya upplevelser, självförtroende, relationer eller vagina. Ansiktet är sjävbilden, att uttrycka eller dölja inre känslor (i detta fall det senare). Konstantines EXAKTA ögon är med i drömmen. Ögon står för det vi ser i världen och oss själva *(3) och jag tror att detta står för hur jag, och det stämde i dåläget ganska bra, bara kunde se mig själv "genom hans ögon". Stelhet är en känsla av att hålla tillbaka sig själv. Kniven (läs *2) är med igen, hålls framför mitt öga (läs *3). Detta kändes viktigt. Sedan blir ett kort avsnitt väldigt inriktat på det våra händer uttrycker till varandra. Händer kan vara självförverkligande, vårt grepp om människor eller makt. Just våra händer bär också knivar (läs *2). Konstantine verkar helt klart "går segrande" ur det hela. Och så är det dags för honom att gå. (Drömmen antyder här att efter detta följande är hur andra uppfattat mig eller hela situationen:). En okänd pojke uttrycker förmågan att uttrycka sig i handling (pojken försvinner tillsammans med Konstantine). Jag blir lämnad igen (läs *1) och detta ger mig känslor utav sorg, maktlöshet och förtvivlan. Flickan symboliserar en (känslomässig, sårbar) aspekt av mig själv. Och jag förstår direkt att hon har rätt i det hon utan ord säger ("Lyssna på ditt hjärta, för det ljuger inte".. han brukade ofta säga så).

(Flera symboler är återkommande, så läs gärna tidigare drömmar).

2008-07-18

Jag uppstämma vill min lyra (fast det blott är ett tangentbord) å berätta om en bunt skitstövlar, som så väldigt jävla lätt hade kunnat göra saker så väldigt jävla annorlunda..

Jag har nämnt det förut: som högstadieelev var jag urusel på att sköta skolan. Skolkade nästan hela första terminen i sjuan. Andra terminen plus första in på åttan vart det bättre. Men sen sket det sig med skötsamheten igen. (Undra varför, får du för all del göra. Hur som helst är det inte vad jag vill att det här inlägget ska handla om och därför får du helt enkelt, tills vidare, fortsätta undra.. om du nu gjorde det från första början). Mitt dåvarande favoritämne var (naturligtvis) bildämnet. Jag visste om att det var det enda ämne som jag hade en riktigt god chans att få högt betyg i. Bildläraren hade liksom antytt vid flera tillfällen att jag låg bäst till och det var det enda ämnet där jag faktiskt kunde känna mig ganska så bra. Läraren var jävligt trevlig också. Hade en riktigt god lärar-elev relation till denne. Svenskan var också bra, iof. Men där räknade jag aldrig direkt med så pass bra betyg (fick VG och blev riktigt glad över det). Aja.. bildläraren var det jag prata om nu. Hursomhelst, när det var slut på timmen en vecka innan betyg satt jag som vanligt kvar en stund, tecknade och pratade lite med läraren. Så kom det då fram att jag inte var optimistikst inställd till mina kommande betyg. Läraren vart riktigt förvånad och sa rakt ut att den trott jag hade jättehöga betyg och så märkte jag att denne vart.. "lite konstig". Den gick iväg och vi pratade inte mer innan jag gick. Lektionen efter det var läraren inte som den varit mot mig tidigare. Och så kom sista skoldagen och betygdags.

Sanning: Jag vart så jävla sänkt att jag påvägen hem svängde in hos min mormor och lånade hennes toalett där jag rev sönder och spolade ner mina betyg. Ja, så besviken var jag faktiskt (värt att tänka på är att jag dåförtiden också var en individ som inte direkt lät mig såras särskilt lätt och i regel aldrig fick några "huge tantrum"-moments över huvud taget). Och detta var enbart pga just det betyget och det är också enda gången i mitt liv jag verkligen kännt något då jag läst ett betyg. Läraren skulle inte komma tillbaks året efter, då denne fått ett nytt jobb. VILKEN JÄDRANS TUR att denne hann lära mig, en extra gång sådär, att ärlighet faktiskt är överskattat, eller hur?

Läraren vi fick efter detta (i nian) la dessutom jävligt mycket vikt i de tidigare betygen, det klargjordes redan första lektionen. Så jag jobbade aset av mig hela nian och lyckades med nöd och näpe få upp det till VG. Detta var även under tiden då jag inte längre orkade deltaga i klassen och vara med på normala lektioner (det vi, nu när vi vet vad det var, kan kalla "då min sociala fobi började ta sin egentliga början"). Jag pluggade nere i vår skolas "källare" (och ja det låter faktiskt bra mycket värre än vad det var) och jobbade själv, utan lärare, genom nästan hela nian. Att ett av våra viktigaste arbeten i bildämnet för vårt slutbetyg blev saboterat när jag vände ryggen till (med ett stort, svart, präktigt "HORA" över) gjorde inte direkt hela min dåvarande situation bättre.

Sen var det då SYOn. Jag gjorde det förtsått att det var ES bild som var drömlinjen för mig och klargjorde också att jag helt enkelt inte såg den närmaste gymnasieskolan som ett alternativ, oavsett linje (som jag skrev tidigare: tills vidare får du fortsätta undra, om du nu gör det. Återigen gällde det samma anledning som tidigare, så). Mina betyg räckte ju, uppenbarligen, verkligen inte till, så SYOn sa åt mig att skaffa fram lite bilder att skicka till skolan - snabbt. Jag gjorde det snabbaste jag kunde på de fyra dem ville ha. Kände mig missnöjd, då jag inte hade tid att verkligen arbeta på något, men SYOn slängde genast iväg dom. Förstod ganska snabbt att det inte var direkt vad dem haft i åtanke (inte för att skylla ifrån mig eller något, men jag hade faktiskt inte heller fått fulla uppgifter om vad det var dem var ute efter). SYOn meddelade att dem gett bilderna en snabb blick, slängt dem och sagt bestämt "NEJ". Sen förklarade SYOn högtidigt att det faktiskt bara är RIKTIGA KONSTNÄRER som kommer in (på ett sätt som typ lät som: "jag sa ju det hela tiden" fast denne faktiskt inte ens nämnt något liknande en enda gång).



Men OK! kände jag. Så åkte vi och kikade på Media istället (minns den dagen, och känslan jag hade i bröstet, så väl.. KOM IHÅG att jag då suttit i en skolkällare i flera månader och plötsligt den dagen kastades ut i korridorer och klassrum. Jag minns illamåendet när dem började snacka om hur otroligt viktigt det på gymnasiet är med redovisningar o s v). Jag var jävligt tveksam, men accepterade det, eftersom det verkade som att det var så det SKULLE bli. Så ringde då SYOn några veckor senare och vi fick veta att det "nu fanns en extra ES Bild klass för dem som inte klarat att komma in, egentligen" (fick senare veta att detta "inte riktigt" var fallet) och då var det ju bättre, tyckte SYOn, att jag tog en plats där, istället för att ta en plats för någon annan på Media. Jag var glad för att jag skulle få komma in på det jag ville, men något annat i mig kändes samtidigt inte alls så bra. Jag skulle få slinka in som på ett bananskal och jag mindes självklart hur SYOn berättat att läraren ju bara kastat mina bilder rakt i soptunnan (åh, det glömde jag ju att berätta: långt senare fick jag ju veta att också detta var en överdrift. Och varför jag förunnades denna felaktiga information.. det är för mig än idag obegripligt). Hela "stora dröm"-grejen hade liksom försvunnit någonstans på vägen. Men att tacka nej var självklart inget alternativ.

Så var det dags att flytta och det bar av till min storasyster. Började i skolan och från sekund 1 kändes allt bara.. "NEJ! Ta mig härifrån!" Trots det bestämde jag mig ändå för att verkligen försöka. Men det kändes hela tiden som jag inte kunde.. inte var kapabel.. att göra någonting rätt: Jag FÖRSÖKTE att vara löjligt frammåt, FÖRSÖKTE att prata med alla, FÖRSÖKTE att stänga ute alla dom där känslorna som jag inte förstod mig på och som bara dök upp, FÖRSÖKTE att tvinga mig själv in i alla aktiviteter, FÖRSÖKTE att fixa alla lektioner, FÖRSÖKTE göra saker oavsett hur obehagliga, skrämmande och jobbiga dom var, FÖRSÖKTE att klara av det.. men i slutänden spelade det ingen roll hur jag än bar mig åt. Och det enda som inte verkade gå mig emot var faktiskt, till min egen stora förvåning, mattelektionerna. Fick av den nya matteläraren höra att jag ju var en ren naturbegåvning och jag trodde väll att det var nått slags dåligt skämt först. Det fanns några, ytterst få, men så sinnessjukt uppskattade, sådana små ljuspunkter under den här perioden (jag minns och värderar dom alla fortfarande väldigt högt).

Men till priset av att tidigare favoritämnena bild och svenska nu var två utav mina mest avskydda ämnen? Ja kanske, för det var exakt vad som hände. Jag såg på bilden bara vad SYOn ju sagt mig: jag var helt enkelt inte så bra som jag trodde.. nej, det räcker inte.. jag var SÄMST! Skolkandet började sätta igång igen.. mer och mer.. och till slut kom vi överens om att det fick bli ett år praktik för min del. Jag provade igen året efter.. men samma sak. Även om jag fick mycket positiv back-up från flera av mina lärare det året, tog allt ändå emot. För DET hade verkligen slagit sin rot i mig nu: osäkerheten, folkrädlsan, den sociala fobin och panikångesten. Att sluta ES Bild, drömlinjen, för andra gången kändes oerhört tungt. Jag började på IVs Aspergerverksamhet (för att se om deras lugna, avskärmade lokaler kanske kunde vara något för mig). Och allt fungerade faktiskt ganska så utmärkt i ett halvår. Tills mitt nästa eget privata lilla helvete dök upp..