Jag uppstämma vill min lyra (fast det blott är ett tangentbord) å berätta om en bunt skitstövlar, som så väldigt jävla lätt hade kunnat göra saker så väldigt jävla annorlunda..

Jag har nämnt det förut: som högstadieelev var jag urusel på att sköta skolan. Skolkade nästan hela första terminen i sjuan. Andra terminen plus första in på åttan vart det bättre. Men sen sket det sig med skötsamheten igen. (Undra varför, får du för all del göra. Hur som helst är det inte vad jag vill att det här inlägget ska handla om och därför får du helt enkelt, tills vidare, fortsätta undra.. om du nu gjorde det från första början). Mitt dåvarande favoritämne var (naturligtvis) bildämnet. Jag visste om att det var det enda ämne som jag hade en riktigt god chans att få högt betyg i. Bildläraren hade liksom antytt vid flera tillfällen att jag låg bäst till och det var det enda ämnet där jag faktiskt kunde känna mig ganska så bra. Läraren var jävligt trevlig också. Hade en riktigt god lärar-elev relation till denne. Svenskan var också bra, iof. Men där räknade jag aldrig direkt med så pass bra betyg (fick VG och blev riktigt glad över det). Aja.. bildläraren var det jag prata om nu. Hursomhelst, när det var slut på timmen en vecka innan betyg satt jag som vanligt kvar en stund, tecknade och pratade lite med läraren. Så kom det då fram att jag inte var optimistikst inställd till mina kommande betyg. Läraren vart riktigt förvånad och sa rakt ut att den trott jag hade jättehöga betyg och så märkte jag att denne vart.. "lite konstig". Den gick iväg och vi pratade inte mer innan jag gick. Lektionen efter det var läraren inte som den varit mot mig tidigare. Och så kom sista skoldagen och betygdags.

Sanning: Jag vart så jävla sänkt att jag påvägen hem svängde in hos min mormor och lånade hennes toalett där jag rev sönder och spolade ner mina betyg. Ja, så besviken var jag faktiskt (värt att tänka på är att jag dåförtiden också var en individ som inte direkt lät mig såras särskilt lätt och i regel aldrig fick några "huge tantrum"-moments över huvud taget). Och detta var enbart pga just det betyget och det är också enda gången i mitt liv jag verkligen kännt något då jag läst ett betyg. Läraren skulle inte komma tillbaks året efter, då denne fått ett nytt jobb. VILKEN JÄDRANS TUR att denne hann lära mig, en extra gång sådär, att ärlighet faktiskt är överskattat, eller hur?

Läraren vi fick efter detta (i nian) la dessutom jävligt mycket vikt i de tidigare betygen, det klargjordes redan första lektionen. Så jag jobbade aset av mig hela nian och lyckades med nöd och näpe få upp det till VG. Detta var även under tiden då jag inte längre orkade deltaga i klassen och vara med på normala lektioner (det vi, nu när vi vet vad det var, kan kalla "då min sociala fobi började ta sin egentliga början"). Jag pluggade nere i vår skolas "källare" (och ja det låter faktiskt bra mycket värre än vad det var) och jobbade själv, utan lärare, genom nästan hela nian. Att ett av våra viktigaste arbeten i bildämnet för vårt slutbetyg blev saboterat när jag vände ryggen till (med ett stort, svart, präktigt "HORA" över) gjorde inte direkt hela min dåvarande situation bättre.

Sen var det då SYOn. Jag gjorde det förtsått att det var ES bild som var drömlinjen för mig och klargjorde också att jag helt enkelt inte såg den närmaste gymnasieskolan som ett alternativ, oavsett linje (som jag skrev tidigare: tills vidare får du fortsätta undra, om du nu gör det. Återigen gällde det samma anledning som tidigare, så). Mina betyg räckte ju, uppenbarligen, verkligen inte till, så SYOn sa åt mig att skaffa fram lite bilder att skicka till skolan - snabbt. Jag gjorde det snabbaste jag kunde på de fyra dem ville ha. Kände mig missnöjd, då jag inte hade tid att verkligen arbeta på något, men SYOn slängde genast iväg dom. Förstod ganska snabbt att det inte var direkt vad dem haft i åtanke (inte för att skylla ifrån mig eller något, men jag hade faktiskt inte heller fått fulla uppgifter om vad det var dem var ute efter). SYOn meddelade att dem gett bilderna en snabb blick, slängt dem och sagt bestämt "NEJ". Sen förklarade SYOn högtidigt att det faktiskt bara är RIKTIGA KONSTNÄRER som kommer in (på ett sätt som typ lät som: "jag sa ju det hela tiden" fast denne faktiskt inte ens nämnt något liknande en enda gång).



Men OK! kände jag. Så åkte vi och kikade på Media istället (minns den dagen, och känslan jag hade i bröstet, så väl.. KOM IHÅG att jag då suttit i en skolkällare i flera månader och plötsligt den dagen kastades ut i korridorer och klassrum. Jag minns illamåendet när dem började snacka om hur otroligt viktigt det på gymnasiet är med redovisningar o s v). Jag var jävligt tveksam, men accepterade det, eftersom det verkade som att det var så det SKULLE bli. Så ringde då SYOn några veckor senare och vi fick veta att det "nu fanns en extra ES Bild klass för dem som inte klarat att komma in, egentligen" (fick senare veta att detta "inte riktigt" var fallet) och då var det ju bättre, tyckte SYOn, att jag tog en plats där, istället för att ta en plats för någon annan på Media. Jag var glad för att jag skulle få komma in på det jag ville, men något annat i mig kändes samtidigt inte alls så bra. Jag skulle få slinka in som på ett bananskal och jag mindes självklart hur SYOn berättat att läraren ju bara kastat mina bilder rakt i soptunnan (åh, det glömde jag ju att berätta: långt senare fick jag ju veta att också detta var en överdrift. Och varför jag förunnades denna felaktiga information.. det är för mig än idag obegripligt). Hela "stora dröm"-grejen hade liksom försvunnit någonstans på vägen. Men att tacka nej var självklart inget alternativ.

Så var det dags att flytta och det bar av till min storasyster. Började i skolan och från sekund 1 kändes allt bara.. "NEJ! Ta mig härifrån!" Trots det bestämde jag mig ändå för att verkligen försöka. Men det kändes hela tiden som jag inte kunde.. inte var kapabel.. att göra någonting rätt: Jag FÖRSÖKTE att vara löjligt frammåt, FÖRSÖKTE att prata med alla, FÖRSÖKTE att stänga ute alla dom där känslorna som jag inte förstod mig på och som bara dök upp, FÖRSÖKTE att tvinga mig själv in i alla aktiviteter, FÖRSÖKTE att fixa alla lektioner, FÖRSÖKTE göra saker oavsett hur obehagliga, skrämmande och jobbiga dom var, FÖRSÖKTE att klara av det.. men i slutänden spelade det ingen roll hur jag än bar mig åt. Och det enda som inte verkade gå mig emot var faktiskt, till min egen stora förvåning, mattelektionerna. Fick av den nya matteläraren höra att jag ju var en ren naturbegåvning och jag trodde väll att det var nått slags dåligt skämt först. Det fanns några, ytterst få, men så sinnessjukt uppskattade, sådana små ljuspunkter under den här perioden (jag minns och värderar dom alla fortfarande väldigt högt).

Men till priset av att tidigare favoritämnena bild och svenska nu var två utav mina mest avskydda ämnen? Ja kanske, för det var exakt vad som hände. Jag såg på bilden bara vad SYOn ju sagt mig: jag var helt enkelt inte så bra som jag trodde.. nej, det räcker inte.. jag var SÄMST! Skolkandet började sätta igång igen.. mer och mer.. och till slut kom vi överens om att det fick bli ett år praktik för min del. Jag provade igen året efter.. men samma sak. Även om jag fick mycket positiv back-up från flera av mina lärare det året, tog allt ändå emot. För DET hade verkligen slagit sin rot i mig nu: osäkerheten, folkrädlsan, den sociala fobin och panikångesten. Att sluta ES Bild, drömlinjen, för andra gången kändes oerhört tungt. Jag började på IVs Aspergerverksamhet (för att se om deras lugna, avskärmade lokaler kanske kunde vara något för mig). Och allt fungerade faktiskt ganska så utmärkt i ett halvår. Tills mitt nästa eget privata lilla helvete dök upp..