Jag fick Jimmy till att se på Atonement med mig igår kväll. Så, mot slutet, avslutade han en utav Brionys sista meningar med: ".. för han dog!" och så började läppen min genast darra och jag bara: "Jaaa!" och så sprutade tårarna. Och Jimmy såg helt förvirrad och skeptisk ut. "Är det så hemskt det?" och jag svarade med att fortsätta stortjuta.



Jag är den som ALDRIG kommer sluta gråta i film.. hört folk säga att man växer ifrån sånt. Men det stämmer fan inte. Jag gråter i Titanic (från då jag var 11 år, fram till idag och jag fyller ju 21) och jag gråter i Girl, Interrupted och jag gråter i Fluke och jag gråter i Lost & Delirious och jag gråter i Romeo + Juliet och jag gråter i Sense & Sensibility och jag gråter i Edward Scissorhands och härom veckan såg jag på The Horse Whisperer och vart alldeles "klumpigt" nere i halsen och jag grät som sagt igenom hela Changeling och jag gråter mest av allt i The Last Unicorn. Och ändå sitter man och vet såfort man stoppat filmen i DVD-spelaren vad man ger sig in på. Sen sitter man genom hela filmen och bara håller tummarna för att filmen ska få ett lyckligt slut och sen kommer tårarna ännu en gång (tja, förutom i The Last Unicorn då, i vilken jag gråter - åtminstone senast jag vågade se den, vilket var ett par år sedan nu - från ungefär 10 min in i filmen, respektive ett par rader in i boken och sedan genom hela storyn). Jag är totalt hopplös.