Är så jävla trött på alla dom som jag enbart duger åt när jag är lagom. Som tittar bort såfort jag får ett utav mina utbrott av manisk eufori eller låtsas vara döva när jag verkligen, verkligen behöver dom. Har därför tagit mig en tankeställare och haft en rejäl jävla upprensning den här veckan. Började i liten scala på MSN (bra ställe att börja på BTW.. plötsligt blir den lilla bunten som faktiskt räknar ut att dem just blivit blockade "för ingenting" nämligen jävligt känslosamma). Har bara familjen, Jimmy, Bästis och tre gamla tjejkompisar kvar. Dom som kan fly men inte gömma sig, stackarna.

Droppen kom för några dagar sedan, efter att jag mått skit sen förra onsdagen och fortfarande inte fått det ur systemet eftersom jag inte haft någon att snacka med det om (tog igår, till slut, ut min frustration på ett påslakan). Nå.. en utav dessa bad excuses for human beings börjar snacka med mig och förväntar sig självklart att allt ska vara som det brukar och att jag som vanligt ska kunna bete mig som folk och hålla käften om all jävla skit som trycker i bröstet och vill ut. Och såfort det bara inte går längre, och man är ärlig (när dem faktiskt frågar kan tilläggas), sticker dem svansen mellan benen och försvinner. När man redan börjat öppna sig och släppa ut det som måste ut och när man släpper ut det vill man ju fan ha respons och så kommer de ingen respons för att dem är fega jävla hyndor och så sitter man där och har fått ur sig hälften av de man ville ha sagt och mår skitilla för att man liksom smågläntat på sin egen Pandora box och de känns ännu värre för att de människor som alltid försäkrar att dom bry sig och alltid ska veta allt för att dom bryr sig och inte för att dem bara är nyfikna, är så jävla egocentriska och fega. BARA: FUCK THAT!