Känns som att jag är påväg att gå upp i molekyler! Är så trött på människor - blodsugare som dricker en snustorr till oigenkännerlighet och efteråt inte nöjer sig förrän den pickat och svalt minsta lilla smula av ens minne som hungriga korpar. NOT pretty. 



Fattar ni inte? Jag låter ju er och era liv vara, så varför ger ni inte bara fan i mitt!? Öga för öga. Vet ni vad lojalitet är för något? Jag är trött på era oförtjänta knivar i ryggen. Ska jag vara helt jävla ärlig funderar jag uppriktig på om inte isoleringen kanske varit ett helvete att föredra. Långt ifrån det eviga backstabberiet. Var det detta jag gav mig in på när jag signade upp mig för att komma tillbaks? För vems jävla skull gör jag egentligen detta? För inte fan känns det i nuläget som att jag gör mig själv någon tjänst direkt. Visst, är väll glad att det händer något, men jag ska vara ärlig: det känns fan INTE bra att ni aldrig upphör att göra skillnad på er själva och andra. Tänk efter: hur hade du själv känt det i situationerna du försätter andra i? Såg fram emot att träffa allihopa mer igen, vad jag inte tänkte på var att avstånd och tid kan göra ett minne väldigt luddigt. I'm just saying. -.-

Keep in touch.