2009-10-17

Jag anade att det var kört.. jag visste att du var borta.. när du petade ner det vi hade till det sjaskiga "attraktion" som slog mig ur balans, tillintetgjorde marken under mina fötter. Nu säger du att själen inte finns.. att "jaget" inte är något utom minnen och erfarenheter som bor i vår kropp.. att det är enbart i vårt huvud personligheten sitter. Du utgör reglerna och sanningen i min värld, för att du ÄR min värld - men om det här är sanningen, klarade jag mig bättre utan den. Och det låter väll naivt, men jag hade hellre önskat att vara hjärta än hjärna ensamt. Vad du än säger, är allt vackert i den här världen borta med den tanken. Ändå låter det bara alltför rimligt att allt jag skulle vara är mina minnen.. de är ju de som haft sitt stränga grepp om mig sekund efter sekund, år efter år. Är det då minnena som utgör den vitala punkt i min bröst som smärtar så? Är det då minnena som håller mig kvar? Är det då minnena som binder mig till dig? I krampaktiga minneskedjor.. fucking FULA kedjor av minnen, med de få små guldlänkar som jag gjort mitt bästa för att ständigt förtränga. Om detta är sant, vore det inte bara så enkelt som att orsaka en minnesförlust för att hela en trasig icke-själ, bota ett krossat icke-hjärta? Minnen.. det är allt jag är.. och det är så jävla rimligt. Men låt dem försvinna.. låt dem dö.. som den person jag lärde känna som bad mig med tiggande ögon att lyssna till mitt hjärta. Låt DEM ha dött med honom.. för aldrig har jag fullt kunnat förstå den slutgiltiga övergivenhet han lämnade mig i, som jag gör med den vetskap som kommer med de ord han nu skadskjuter mig med.. låt MIG ha dött med honom.

Something Corporate - Konstantine