Att säga sanningen har blivit VÄLDIGT viktig för mig dem senaste åren. Kanske pga allt det som mina egna (och även helt klart till viss del andras) lögner tagit ifrån mig? Jag HATAR lögner.. jag hatar svarta lögner, jag hatar vita lögner och jag hatar alla nyanser av grå lögner. Det finns 2 tillfällen, dock. Då jag fortfarande tillåter mig själv att inte tala sanning till 100%. Det första är då jag anser att folk ska skita blanka fan i något dem undrar över och som bara angår mig (alternativt om jag inte vill att dem ska veta något för att jag vill skydda dem). Det andra är om jag faktiskt lovat någon att inte berätta om något. Jag skulle aldrig förråda en riktig väns hemlighet. ALDRIG.

Jag är sjukt trött på att ljuga. Är sjukt trött på att alltid få lov att hålla käften. När jag haft så mycket känslor inom mig att jag nästan trott att de varit på gränsen att tränga sig rakt ut genom min bara bröstkorg - har jag alltid haft någon där, innan jag ens öppnat munnen, med fingret i vädret som sagt att "Shh! Inte ETT ORD om saken". ALLTID. Jag känner det som vi hela våra fucking liv blir nedtystade och jag är verkligen SÅ less på det. Jag bestämmer själv när jag är så överlycklig att jag måste skrika det rakt ut mitt på öppen gata och jag bestämmer fan själv när jag är så jävla ledsen att jag inte klarar av att bära det ensam.. you just try to shut me up now.