Ok, det som hände var (ÄR) jobbig och det kommer förmodligen att eka i mitt huvud minst ett par veckor till. Men kan inte låta allt bara falla samman. Låg lite efter med skolan och det blev inte bättre av att jag nästan inte alls kunnat få mig själv till att plugga de senaste fem dagarna. Inte ok. Bara för att saker händer som är jättejobbiga, även om de var jävligt tveksamma från början, kan man fan inte bara ge upp och skita i allt. Nu får det bli nya tag. Iväg till affären, köpa något att äta och sen ska jag plugga välbehövd matte inför ett prov på fredag.. är JÄÄÄVLIGT tveksamt om jag kommer klara det.



Har ju alltid försökt att vara helt öppen och ärlig med min blogg, och skriva om ALLT (även - eller kanske allra särskilt - det jobbigaste).. however, this time I choose not to.

Will the day come when I'll not think about you, wondering what could've been?

Berättade ju inte att jag tillslut såg Twilight.. i somras med Bästis typ. Haha.. "inga kommentarer" om det. Vi är bara rätt duktiga på att störa oss på saker.. även med filmer vi tycker om. JAG personligen, dock, kan inte säga att jag blivit Twilight-biten (hehe). Är inget vampyr-fan i överlag (fast andra tagit mig för ett. Ingen säker aning om varför, men tror det har att göra med vissa saker jag gör och hur jag framställer mig själv i vissa situationer. GISSAR JAG). Hur som helst är det inte så, även om det helt klart finns en karaktär som jag verkligen gillar eller två.. så det är ju inte så att jag dissar vampyrer eller något, men jag kommer nog alltid vara en "Enhörnings tjej". ;)



Men t ex: Herregewd, Sonja från Underworld (och nej, ICKE Selene.. noes, noes, noes säger jag bara). Sonja all the way.. och hennes heta Lycan-karl går ju inte av för hackor heller direkt.. gief! SÅ FIN pairing. Är inte överförtjust i första och andra Underworld-filmerna, men den tredje däremot.. LOVED it. Andra "love confessions" är fucking Lestat (ÄLSKADE denna karl i Interview with the Vampire. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Tom Cruise över Brad Pitt ANY TIME.. ever since Legend har jag haft en svaghet för Cruise, medan Pitt ALDRIG varit min kopp te) och sist men inte minst måste jag nämna Vincent Valentine.. SHIT, säger jag bara. Jag vet att han inte är någon riktig "vampyr".. men detta inlägg vore ofullständigt utan honom. Säger bara: OM man kan ha crushes på fictional characters.. (Vad snackar du om? KLART man kan!)

 

Efter PM i juli har jag faktiskt inte gråtit på flera månader igen. Grät för ungefär en vecka sedan.. då var det sorg-tårar det var tal om. Och igår (onsdag) kom det en störtflod av ångest för egen räkning. Allt vänds bara upp-och-ner och jag vet inte vad jag vill (surprise, surprise). Men idiotiska jag tillät mig ändå att överväga.. tro att jag fick lita på och känna lycka.. precis som då.. och så gjorde han som HAN gjorde.. precis som HONOM gjorde han. Gick genast alla de tre åren tillbaks i tiden. Var för bara ett par sekunder där lika tydligt som att jag kunnat sträcka ut en törstig tunga och slicka skiten i dess svettiga, fula ansikte och FUCK ME, så jävla ont det gjorde. Stängde av alla tankar helt, låste in mig på toan och sen försvann jag till lillebror och YouTube-humorns underbara värld i två timmar. Kom tillbaks och han vaknade och jag sa inte ett ord och han gick och jag började tänka igen och det högg så hårt i mitt bröst av mina minnen och jag kunde inte hålla tårarna inne längre. Han höll om mig och jag försökte slita mig loss tills jag inte orkade kämpa emot och jag grät ett par långa sekunder mot hans axel. Det kändes ett tag som att en panikångestattack var påväg, men lyckades ta mig lös och stänga av igen - få tårar och panikkänslor att ta slut. Det gick en stund och sen ville han ha en förklaring och efter många om och men fick han det. Jag förlorade mot minnena igen och mitt i allt sprack rösten medan jag pratade och tårarna brände ända från innanför ögongloberna och ut över kinderna, smakade salt på läpparna och dallrade på haka och nästipp innan dem föll. Och varje gång tårarna kom den här dagen var det för att jag misslyckades.. inte kunde koppla bort att känna det hjärtat känner.. och FAN vad det blöder och smärtar.. fortfarande. Det är som att det fanns en ON/OFF knapp och plötsligt råkar man komma åt ON-knappen igen och det börjar ringrostigt hoppa igång där det senast avslutade.. det har bara låtsas att det glömt, låtsas att det drömt.. det har bara bidat sin tid..



Dessutom kanske jag dragit på mig en blodförgiftning? Är vitstrimmig runt mitt sår och har feber, frossa och ont i hela ena benet.. båda är helt bortdomnade. Kan säkert vara något annat också.. blodförgiftning KÄNNS som ett lite väl dramatiskt antagande.. eller?

Fan, vi har ännu inte börjat kolla på filmen igen. Han fick ett telefonsamtal, så jag läste igenom alla mina inlägg från 2009 här i bloggen. Jag lyckades komma till någon slags insikt angående mig själv och är faktiskt rätt.. förvånad vore fel ordval, men jag liksom.. har aldrig sett på det ur det här ljuset tidigare. Hade ett "AHA"-moment liksom.



Jag har insett att om något liksom verkar FÖR BRA har jag dragit på mig själv en dålig tendens att ganska omgående slänga det åt skogen, utan att ge det en ärlig chans.. men om något verkar osäkert.. skakigt.. VÄLDIGT tveksamt.. då kastar jag mig själv över det med all kraft och bara inväntar fallet som utan tvekan komma skall. Och vad fan säger det om mig egentligen? Är för jävla trött för att analysera det. Är för jävla trött för att tänka på det. Är för jävla trött för att acceptera det ENORMA misstag jag gjort p g a feghet.

Savage Garden - Affirmation

Sitter och glor på en skräckfilm med 08an, men nu tar han sig en rökpaus och då passar jag på att blogga lite, för vad det är värt. Vi var in och hyrde den och fick tips om att en tjej sagt att den va det läskigaste hon sett i skräckväg. Har ungefär sett 30 min och har vänt mig bort flera gånger för jag VÄGRAR att kräkas upp hela milkshaken (som smakade lite suspekt eftersom det inte var min favorit: vanlig, enkel vanilj milkshake.. men den gick ner). Filmen heter i alla fall The Haunting In Connecticut.. eftersom Bästis undrade.. och jag tror mig känna igen en av skådespelarna som en utav hennes älsklingar, men är inte helt 100 på att jag har rätt där.. så nu hoppas jag inte att jag får en snyting för falska anklagelser eller något, men är typ 90% säker på att det är den herren jag tänker på.



Aja.. 08an är inne igen efter sin rökpaus så nu lär jag väll ska starta filmen igen. Har redan räknat med att jag kommer tvinga karln följa med på toa resten utav tiden han kommer vara här. Har ganska lätt för att bli "skräck-skadad" i perioder, om något väl lyckas bita liksom.. och jag har en känsla av att jag inte sett allt vad filmen har att erbjuda ännu.

Jag tänkte igår: "Jag och Bästis borde fan göra en blogg ihop". Hon nu: "Vi borde fan göra en blogg ihop". Kanske vore något att tänka på, eller vad tros om de va? Va, va? 

  

Aja, till det inlägget SKULLE handla om från början: Tänkte skriva ett inlägg och tipsa om Bästis blogg (SummerZpyr0) minsann. NU snackar vi BEST FRIEND FOREVER till skillnad från Paris Hiltons "Best Friends Until Next Season" bullshit (haha, nu blandciterade jag något som jag och Bästis just diskuterade igen). Vi kanske inte är tvilling-själar på ALLA sätt som går.. i många frågor är vi nog t o m varandras motsatser.. men de finns också flera likheter (som humorn och de intressen som vi delar). Jag tror INTE att lika barn alltid leker bäst och jag tror INTE heller att endast motsatser dras till varandra. JAG TROR att min bästa kompis och jag satt 'ROCK'et i Rock Bottom sedan tidernas begynnelse FÖR ATT vi inte färgar håret i exakt samma färg, kutar runt i exakt samma kläder och är intresserade av exakt samma killar och FÖR ATT vi samtidigt fungerar ihop genom liknande sätt att se på många saker och kan skratta åt nästan allt, men utan att det blir pinsamt eller dumt om vi skulle komma in på något seriöst (och som i regel skulle kännas helt fel att prata med någon annan om). Om det finns någon som jag kan skratta med - då är det hon. Om det finns någon som kan göra det lite lättare att bära, lite bättre - då är det hon. Om någon annan över huvud taget kan förstå ett skit av vad som menas med ett eget privat HELVETE, vad det innebär att tvingas kämpa, kämpa, kämpa mot ändlöst kassa odds oavsett att man vet om sina dåliga chanser och att ha kassa resurser av vidare förhoppningar. Motgång. Att vara totalt uttömd, utan orken att ta ett steg till eller medvetet osund mot sig själv i en nedåtgående spiral man inte kan eller vet hur man ska lyckas bryta sig lös från. Att känna sig ensam, skadad, utstött, konstig eller olycklig. Att känna sig som att man inte kan sjunka lägre, att man slutligen slagit i botten.. OM NÅGON puts the "Rock" in "Rock Bottom" - då är det hon.

Vet att jag inte gör mycket ljud ifrån mig längre. Men jag ORKAR bara inte tänka på att skriva för min egen skull just nu. Har ganska mycket att tänka på som det är och vore väll förvisso ganska skönt att skriva av sig det.. men kan inte ge mig själv tiden atm. Dock tänkte jag i alla fall skriva ETT inlägg om någonting jag MÅSTE få ur mig.. *clears throat* 



Ni har INGEN ANING.. ni vet INGENTING. Att ni tror att ni känner mig är ett SKÄMT. Om ni bara visste HÄLFTEN. Ni sitter där och dömmer.. utstrålar enhällig moralitet och för höga tankar om er själva. Och jag låter er göra det.. år ut & in.. för jag VET med mig hur FEL ute ni är och de enda som behöver veta sanningen är så få. De enda som egentligen betyder någonting är SÅ FÅ. Döm mig hur jävla mycket ni vill och säg vad fan ni känner för, men vet detta: När jag ler är det för att jag skrattar inombords åt hur jävla fel ni har..