Personen jag trodde jag aldrig skulle sluta att i besatthet älska, har förlorat effekten av sin blotta närvaro på mig och jag söker så desperat efter att känna det.. någonting.. kärlek, hat, rädsla.. vad som helst.. att jag glömmer bort allt det jag åkte dit för att säga. Min styrka är obehövd.

Personen som fått mig lyckligare och helare på ett sätt jag aldrig varit förut, som gett allt en ny mening, kunde behöva den styrkan.. för han kan inte se kampen jag utkämpar för hans skull varje gång jag träffar en annan människa.. varje gång jag tvingas dosera den exakta mängden medicin.. varje gång jag går in i duschen.. varje gång jag vidrör plast och vasst stål.. eller var gång jag färgar håret rött och ser strilar av röd hårfärg rinna ner i avloppet.. längtan efter den bedövande smärtan. Men för honom EN frestelse.. och jag vet väll inte, för jag har aldrig varit där.. men om jag kunde skulle jag störta mina fingrar genom mitt bröst, slita ut mitt hjärta och ge det till dig. En kletig massa av morbid diates.