Jag tycker att det är viktigt att man hittar sig själv och står för vem man är. Något jag, till min stora förfäran, upptäckte under gymnasiet var att jag var lite för udda/konstig för att umgås med de flesta my age, men samtidigt inte riktigt tillräckligt udda för att hitta min plats bland dom andra esteterna. Så jag hamnade någonstans på mitten. Jag hör ofta att mina idéer och synpunkter, mitt uttryckssätt och min personlighet är ganska egna och så långt jag vågar försöker jag att vara mig själv och inte följa strömmen alltför ofta. Bara i bloggvärlden känner jag mig som en egentänkande banbrytare. När alla andra skaffade sig chihuahuas hittade jag min egen ras och skaffade pudlar. När alla färgade håret blont, färgade jag mitt rött. När alla hade rosa bakgrund, hade jag en brun. När alla ville sätta på sig lackleggings och skinnjacka, fortsatte jag strosa runt i mina vanliga jeans/prassel och hoodies. När alla andra lämnar så mycket om privatlivet som möjligt utanför bloggen, finner jag bloggandet ett ypperligt tillfälle att få min historia berättad.

Ja, jag kanske har bloggvärldens fulaste layout, jag kanske inte är snyggast, smartast, roligast, har bäst klädsmak, intressantast liv.. men jag är mig själv och går en egen väg och om det är så frånstötande/skrämmande för världen - it's their loss! I, myself, LOVE my blog and try my best to also love my life. Och i slutänden är det viktigast.. för det är ju för tusan jag som ska skriva och leva dessa. :)