Kom nyss att tänka på något. Diagnosställare.. dom som ställer egna diagnoser på sig själva i all ära.. men nu tänker jag snarare på människor som inte kan vänta på att kasta ur sig diagnoser och dyl till höger och vänster (jag är delvis en av dom.. och det är ett drag jag kan ogilla hos mig själv). Men till saken hör att jag flertalet gånger haft folk som efter snabba möten (allt från korta sekunder till ett par runt timmen långa sektioner) varit snabba att dra väldigt förhastade slutsatser om mig som jag har lite svårt att förstå. En del kanske är sanna, en del kanske är falska.. saken är bara den att jag inte gillar sättet dessa slutsatser dragits på. Några jag ännu har i färskt minne är:

"Psykiskt deprimerad" - som att de finns något annat sätt att vara deprimerad på btw? Men detta roliga påstående fick jag och två kompisar höra om oss efter att jag och Bästis tog en trip upp på skoltaket i sjuan (vi var livrädda och stod skitlångt in och blåhöll i oss, men enligt lärarna hade vi stått och vinglat på kanten och hållit varann i händerna. LOL). Så vi vart kallade till kuratorn med en kompis. Anledningen till att detta hände var att vi inte skulle få dom kakor vi blivit lovade. Ett år ungefär efter denna händelse, efter att jag och Bästis tagit oss friheten att liva upp "Skrivarstugan" (ett individuellt val som varade under en vecka varje termin) med att skriva små-barnsliga historier i sex & kiss-&-bajs tecknet under gruppaktiviteterna. Jag skrev även en lite seriösare vid sidan av där våldtäckt och annat smaskigt var en välanvänd krydda. Den var privat men lärarjäveln tog sig friheten att smygläsa den och efter det ville hon skicka mig till psykolog och sa att jag UPPENBARLIGEN var ett offer för tumult och störning i hemmiljön. Kanske hon bara brydde sig, vad vet jag? Detta har även återkommit på senare år av 2 psykologer vars möten jag bara gått på en handfull gånger p g a hur dåligt dom lyssnat/trögt dom fattat. En Promiskuös "attentionwhore" var en annan sak jag fick höra om mig själv under högstadietiden av mer än en person. Det kan väll ha stämt, men samtidigt tycker jag inte dom som sa det hade nog befogenhet att säga detta? Hade även ett jävla rykte om mig att stjäla andras killar, ha sex med vem som helst osv rent allmänt i skolan under en tid. Sen hade jag i folkmun Anorexia över hela byn, men går inget djupare inpå det - går att läsa om på underbloggen om inte annat, så. Att jag sedan fick höra att jag var Drog-beroende eller "skolans största knarkare" som det hette - i en tid innan jag ens hade SETT en riktig drog IRL är ju också ganska intressant. Folk är jävligt snabba att dömma personer efter dess umgänge har jag ofta erfarat. När jag sedan började utveckla min sociala fobi (eller AvPD) blev folk väldigt snabba med att dra slutsatsen att jag tyckte att jag var bättre än dom och att jag var Snobbig. Inte långt senare fick jag långt innan en läkare bekräftade detta veta att tjocka släkten trodde jag helt klart hade Borderline (med utgångspunkt av en hemsida) - brusade upp som fan över detta - och enligt vad jag uppfattade mest på grund av ETT ENSTAKA TILLFÄLLE då jag hade visat på de mest extrema former av dessa beteenden. Okej, de hade väll rätt då.. men gillar ändå inte sättet de gjordes på (mest pga att jag fick veta sist av alla). Att de även ungefär samtidigt ville ge mig Sadomasochist stämpel enbart p g a något en kille sa när han vart inträngd i ett hörn tog jag också som ett enormt svek - hur sant det än (till viss del) är. Under ett bråk samtidigt kastade en person ur sig i sin ilska att jag var Schizofren, vilket jag tyckte var helt absurt då, men se vart jag är nu: käkar anti-schizo mediciner mot vanföreställningar och hallucinationer. Att jag blivit kallad för Patologisk lögnare är något som satt sina spår - jag vet inte hur sant detta är - för jag vet att jag inte har långt till lögn om jag måste, men jag vet också att jag kan kontrollera det väldigt bra och SÄLLAN ljuger numera. Allra mest störande finner jag dock att en läkare som varken träffat mig eller en annan person han passade på att ställa diagnos på sa att jag alldeles SÄKERT hade ADHD/Aspergers - vilket jag ju nu fått dementerat av min utredare för 3 år sen. Ha! Två lite allmäna som man hört från och till i livet är annars att man frågats om man är Sjuk i huvudet (i flera färgglada variationer) och det må troligtvis vara sant, men.. Gravid!? Nä! Minns ni för något år sen när många kläder hade sömmar som på mamma-kläder. Hade någon sådan tröja + att jag blir extra pluffsig på mitten när jag sitter ner. Och fick veta av två personer väldigt snabbt att det såg ut som jag var gravid. Tack för det. Vem fan säger något sånt? Om jag tycker någon ser gravid ut säger jag då fan ingenting.. för tänk om inte!? Typiskt gamla, avdankade lönnfeta gubb-jävlar att vräka ur sig något sånt och förstöra hela ens dag.