Ett tag sen jag körde en sån här nu. Men ikväll får det bli en "spökis" till. Hmm, låt se..

Min morfar, som var en väldigt, väldigt viktig person för mig i min barndom - var lite av en "morfars flicka", dog under sommarlovet mellan tvåan och trean och jag är inte den enda som troligtvis blivit påhälsad av honom efter detta, för att säga så lite som möjligt om andras erfarenheter. Mina egna erfarenheter av detta har varit att jag bara "känt hans närvaro" vid några tillfällen i livet. Jag tror också att han har väglett mig på ett speciellt vis, då jag vid tre tillfällen då jag tänkt på och saknat honom när jag suttit i kniviga situationer har ett visst, ganska ovanligt, tecken dykt upp. En gång alldeles bredvid där han bodde. Men dessa är väldigt personliga och jag kommer inte att ta upp dom i bloggen.. i alla fall inte som jag känner i nuläget. Men en sak som jag än idag klurar mycket på är den första gången som jag gick till tandläkaren efter att han hade avlidit. Det var också den första gången jag gick själv, som jag minns det, och jag satt och var lite smånervös. Då ser jag en man komma uppför trappan och han går och slår sig ner bara någon meter ifrån mig.. jag måste förvirrat titta på honom flera gånger.. för han är lik morfar på pricken.. har t o m morfars kläder på sig. Jag är redan då väldigt tvivelaktig och fortsätter snegla på den här mannen som har ett litet klurigt leende i mungipan, men som inte tittar tillbaks. Min tandhygienist dyker upp och kallar in mig. Jag reser mig och går bort till dörren och när jag vänder mig om för en sista fundersam titt på den här mannen är han borta - varken spår efter honom eller tidningen han bläddrade i finns kvar.