Inte för att härma min Storasyster med ämnet idag. Men idag har jag vid 2 tillfällen känt svartsjuka i dess mest primitiva, enkla form som sällan kommer till mig numera. För ett par år sedan var den inte alls ovanlig. Den typen av svartsjuka som får en att vända bort huvudet och tvingar ögonen att inte knipas ihop eller låter läpparna forma ett ansträngt leende och man gällt gnäller fram: "Svartsjuk? Nä, varför skulle jag vara det?". Jag har i regel en mer djuprotad och KOLSVART svartsjuka än en svartsjuka av denna barnsliga sort - för någon som knappast är ett hot eller kanske rent av tvärt om. Man får den där känslan: VAD har den som inte jag har? och man blir helt svart-grå-vit i skallen och kan riktigt känna åskmolnen komma över en. Svartsjuka kan nog vara ganska nödvändigt, men jag tror också att det är viktigt att man väljer sina strider med större omsorg än jag gör för tillfället..