Jag tror aldrig jag har älskat två människor på exakt samma sätt. Inte två vänner, inte två syskon, inte två kärleksintressen. Ibland kan man älska någon för det sätt dom får en att känna sig, i andra fall för dom känslor man känner inför personen och i ännu några andra fall för dom känslor som inte finns där från den ena eller andra, men som man önskar eller av en illusion verkar finnas där. Att älska någon på det sätt som får allting annat att bli ett myrornas krig i bakgrunden.. grus och brus.. att man inte önskar något högre än att bara ha en egen liten värld av ren existens.. varken mer eller mindre.. med den personen. När allting annat på ett oförskämt och egoistiskt vis inte längre spelar någon roll.. inte ens det egna livet.. inte ens alla de man älskar på 999.999 andra sätts liv. Att avguda och åtrå någon med hela ens existens. Att älska på det sättet dyker inte upp varje helg eller varje månad eller varje år eller ens varje decenium. Men det säger heller inte att man inte älskar alla dom andra 999.999 människorna. Och i slutänden har ÄLSKA, från att ha varit något större, bara petats ner till ett samlingsord för att känna uppskattning.

So what the hell.. as disgusting as it is to throw it around.. I love him.. and I love her.. and I love this.. and I love that.. and I love me.. and I love you.. så nu var det sagt.