Jag försöker tänka klart, men jag kan inte. Försöker bestämma mig. Försöker veta mitt eget bästa. Men det är helt jävla omöjligt i den här situationen. Vet ingenting. Fan.. jag vet inte vad jag ska göra. En sida av mig vill vara hård och bestämd, brutal och obönhörlig. Men flashback efter flashback för mig tillbaks till en annan tjej. Hon den svaga.. minns du hur du alltid påminde henne om det? Hur svag hon var? Hur du blundade för hur ont det gjorde i henne varje gång du talade till henne på det viset och hur du steg för steg alltmer tog ifrån henne rätten att avgöra och uttrycka sina egna åsikter och känslor? Dom som inte fanns, dom som inte var äkta, för hon visste ju ingenting.. inte vad hon ville, inte vad hon kunde, inte vad hon tänkte och inte vad hon kände.



"Du är så jävla SVAG." med din äcklade, nedsättande ton som - ja, vad du än säger - tog hårdare än din kraftfulla näve rakt över tinningen den gången jag föll till golvet och skakade av förudmjukelse och dunkande smärta. Och samtidigt, för varenda gång jag sa nej, "Man SKA va svag för den man älskar. Men du älskar uppenbarligen inte mig för du gör ALDRIG någonting alls för min skull. Inte ens DET HÄR kan du göra för mig." vilket alltid ledde till att du fick precis som du ville, för att omedelbart glömma bort att det någonsin varit din önskan - din önskan och min lag.

Och att sedan tänka att det är dom här minnena som gör minst ont att tänka på.. att dom inte är NÅGONTING i skuggan av dom gånger då du var han som kom fram ibland- den ömma, underbara älskaren, den förälskade pojken med den där glimten i ögat som jag förälskade mig i, den saknade andra hälften, den vackraste varelsen på jorden. Smärtan av DET gör den andra smärtan obetydlig.