Händer inte alltför mycket här just nu (som synes).. skriver massor, men vill inte posta något. Just nu lyssnar jag på Vienna Tengs vackra musik och har midnattsfunderingar..

Har påpekat det två eller tre gånger förut här i bloggen.. men Marianne i Förnuft och Känsla (och nej, det spelar ingen roll vilken version och skådespelare - fast om jag får välja och vi ska följa storyn är Alan Rickman fortfarande knappast en hjälte att tacka nej till ;D) är verkligen en karaktär som jag känner igen mig i sådär läskigt mycket. Hela grejen med henne och Willoughby och Brandon. Det är så sorgligt på ett sätt.. men så jävla SANT. Det händer.. överallt.. helatiden.

We are not together here - though we lie entwined
To make room for the other presence, we both draw back in our minds
I have a prophecy threatening to spill into words
This growing certainty - Of Over

There once was a time I was sure of the bond
When my hands and my tongue and my thoughts were enough
We are the same but our lives move along
And the third one between replaces what once was love