FÖREBILD 2010?
     Jennifer Diane (Jenny) Schecter fortfarande.. mer eller mindre. 

VILKEN VAR DIN BÄSTA UPPLEVELSE?
     Hmm.. med "nyårs"-kryssningen tillsammans med Bästis i färskt minne, säger jag den.

VILKEN VAR DIN SÄMSTA UPPLEVELSE?
     Enklare.. 18 Juni: Akuten pga överdos-dagen. Det var riktigt jobbigt.

MEST LYCKADE FOTO 2010?
     Året då jag knappt fotade. Men denna är väll rätt söt:

MEST LYCKADE ILLUSTRATION 2010?
     Finns inte så mycket att välja på. Men Brittany, Winona och Angelina slår aldrig fel:

VILKA LÅTAR KOMMER ALLTID ATT PÅMINNA DIG OM 2010?
     Förmodligen en handfull. Leona Lewis - My Hands är en av dom.

STÖRSTA MUSIKALISKA UPPTÄCKTEN 2010?
     Oj.. det har faktiskt dykt upp ett par stycken nya favoriter. Red, Muse, SafetySuit,
     The Birthday Massacre och Vienna Teng på rak arm.

VAD ÖNSKAR DU ATT DU GJORT MER?
     Tagit mina piller när jag skulle? XD

VAD ÖNSKAR DU ATT DU GJORT MINDRE?
     Tvekat. Velat. Fegat.

VILKA LÄNDER BESÖKTE DU?
     Finland igen. Börjar jag bli en Åland-sucker?

ÄR DET NÅGOT DU SAKNADE 2010 SOM DU VILL HA 2011?
     Fler Bästis-dagar&veckor. MOOOAR!

VILKA DATUM FRÅN 2010 KOMMER DU ALLTID ATT MINNAS?
     23 April: Då jag träffade Konstantine för första gången på nästan 4år.
     29 April: Då jag hämtade hem vovve 2.

VAD VAR DIN STÖRSTA FRAMGÅNG 2010?
     Att avsluta min låånga sjukskrivning.

STÖRSTA MISSTAGET?
     Var egentligen 2009, men insåg det 2010. Att jag flyttade till Falun igen.

BÄSTA KÖPET?
     Foofoo (Fuji) och Gizmo känns svårslagna. ;)

SÄMSTA KÖPET?
     Oj.. jag vet faktiskt inte. Har säkert köpt massa skräp, men i slutänden är jag rätt nöjd.

GJORDE NÅGONTING DIG RIKTIGT GLAD?
     Jag har, trots allt, skrattat mycket i år, varit på många roliga fester och träffat mycket
     trevligt folk. Så helt och hållet ett skitår har det icket varit.

VAR DU GLADARE ELLER LEDSNARE 2010 JÄMFÖRT MED TIDIGARE ÅR?
     Jämfört med året innan.. "några snäpp" ledsnare.

BLEV DU KÄR 2010?
     Var redan kär. :P

ÅRETS BÄSTA FILM?
     Guud.. så ska man komma ihåg det.  Paranormal-filmerna (japp, jag såg alla tre i år)
     är jag ju en sucker för. Alice in Wonderland och Shutter Island var bra (även om
     jag var fuckad i huvudet när jag såg den). Ååh.. och Kick-ass gillade jag verkligen (där
     kom den lilla nörden inom mig verkligen fram. Fick t o m gåshud i den). Och How to
     train your dragon var supermysig. Och så var det ju några från i år som jag ännu
     ser fram emot att se: I Spit on Your Grave, Black Swan, Love and Other Drugs,
     Inception, Narnia, The Switch, The Last Airbender och (ja, jag skäms för att
     erkänna att jag ännu inte sett den) Harry Potter and the Deathly Hallows.

FAVORITPROGRAM PÅ TV?
     Hmm.. Paradise Hotel, kanske?

BÄSTA BOKEN DU LÄSTE 2010?
     Läste ju inte så mycket. Men gillade The Host av Stephenie Meyer.

VAD GJORDE DU PÅ DIN FÖDELSEDAG 2010?
     Minns faktiskt inte. :S

FINNS DET NÅGONTING SOM SKULLE GJORT 2010 ÄNNU BÄTTRE?
     Bästis, helt klart. Träffades alldeles för lite, jue.

VAD FICK DIG ATT MÅ BRA?
     Mina vänner och husdjur. :)

VEM SAKNADE DU? 
     Mig själv. Och Bästis.. jättemycket.

NÅGRA NYÅRSLÖFTEN?
     Har inte hunnit med att komma på några ännu.

Hela 30-dagar grejen går åt skogen. Har en packning att tänka på och sen kommer jag vara borta i någon vecka.. så blir överraskad om jag ens hinner med mitt traditionsenliga nyårs-inlägg.. men whatever. Ingen dör knappast. Om jag inte skjuter mig i huvudet snart på grund av detta jävla krångel och mina feta munsår i båda mungipor. GRRR.

Fattar inte varför ALLT ska va så jävla krångligt. Och varför jag på något sätt lyckas var den eller en av dom som tilldelas att hålla ihop alla jävla petitessproblem här i världen.

OCH det finns inga lyckade koncept.. utom att vara snygg. Är du snygg får du bra självförtroende och med bra självförtroende får du drivkraft och mod att marknadsföra dig själv. Så.. var snygg. Eller NÖJ DIG.

Fan, har precis snackat av mig med Bästis om massa saker som jag gått och stört mig på under en längre tid. Var som att kasta av sig en flera ton tung klippa från axeln eller nått. Kan lova att det var rätt skönt att bara få skriva av sig det. Finns det nått jag inte tål så är det känslan av att känna mig orättvist behandlad eller anklagad på falska grunder.



Jag kanske inte är som så. Men oavsett är jag en mamma och dom är mina barn.

Och Tusen tack, Bästis, för att du lyssnade. :) <3

Okej. Den här listan kan göras jävlig lång.. jag är FÖDD upprörd. Men ska försöka att inte dra ut på det alltför mycket.. om jag kan..

Först och främst tänker jag göra reklam för en facebook-sida jag skapade för typ.. en(?).. vecka sen: "För helvete: Torka ungjäveln om näsa/mun innan du fotar fanskapet". Denna bedriver en viktig fråga för oss som tröttnat på alla dessa jävla föräldrar som tror deras skitiga/snoriga ungar är mer foto-värdiga än t ex en använd öron-tops eller binda. Och ställer frågan om det ska vara så jävla svårt att snyta och torka chokladpuddingen ur facet på ungen innan man slänger fram kameran? Alltså.. jag är ingen elak eller våldsam människa, men då detta är en slags fobi hos mig så blir jag till en inte-så-snäll tjej. Tycker verkligen att det är bland det vidrigaste som finns och får lust att ge föräldern en rejäl höger och skulle i ärlighetens namn inte dra mig länge för att ge äckel-ungarna (om för närgångna och de därigenom gör övertramp på mina gränser) en känga rakt i nyllet så dem ramlar bakåt heller. Tycker verkligen det är SÅ JÄVLA ÄCKLIGT. Min hunds konkelbär är mer estetiska, vackra att kolla på, roliga och söta än den där vidriga skiten. Shit.. blir helt genomsvettig och får huvudvärk av att tänka på det. >_<

Har också redan:
- gjort ett inlägg där jag skrivit upp en hög "Hjärtefrågor", vilka säger det mesta.

- kategorin: "Top 10" där jag valt att gnälla av mig om allt möjligt som upprör mig.
Bubblare: [Mest Patetiska] [Ytliga önskningar] [Varför jag inte vill ha barn]
[Trauman] [Fattiga argument] [Heteromän = Småbarn] [Saknad]
[Avtändande] [Irriterande egenskaper] [Rena, skära hatobjekt]
[Överskattade människor] [Pinsamheter] [Tröttsamt]

Okej, den här dagen skulle det egentligen vara "ett ögonblick" igen. Men jag gillar inte repriser så jag döpte om dagens tema till något lite kryddigare. *mallig* Nää.. men fick tänka läänge för att komma på något jag kunde tänka mig att dela med mig av och bestämde mig till slut för ett halv-kul minne med en slut-twist som jag egentligen sagt mig själv att jag inte ska uttala mig om.. men det var liksom 8 år sen, så what the hell. Och egentligen kan man väll inte påstå att BARA jag vet det. För jag har delat med mig av detta till åtminstone ett par tjejkompisar - mer eller mindre. Dessutom borde väll en handfull andra personer också veta detta i nuläget.. förhoppningsvis?

Nåja.. till saken. Jag gick i.. åttan? Och i en parallellklass gick en kille som.. knappast var direkt "eftertraktad", men ändå räknades som en utav "de coola människorna" i vår högstadieskola (varje skola har dem.. obnoxious little people som fått för mycket luft i livet och tror sig vara något långt utöver vad de faktiskt är). Han hade sina duster med ett par vänner till mig och framför allt en. Och jag vart mer och mer trött på det hela. Och så en dag la han uppkäftigt någon kommentar om sin egen kuk och min kompis svarade med att han förmodligen knappast hade mer än ett par centimeter i alla fall. Han fortsatte självklart spela överlägsen och började "Men kom då" och "så ska jag visa" och började gå mot toaletterna. Självklart eftersom han visste att hon skulle banga. Men någonstans på vägen mot den där toaletten gör han misstaget att dra in MIG i det hela genom att säga att VI är för fega i alla fall och jag kommer upp på fötter, möter honom på vägen och börjar gå mot toaletten. Något förvånad, stänger han igen toalettdörren efter oss och det är efter detta som färgen försvinner ur hans ansikte - då han märker att jag inte tänker banga (av ren envishet, får jag tillägga). Jag tyckte faktiskt synd om honom för en minut.. särskilt när jag hör honom svälja nervöst och ser hur han med darrande fingrar knäpper upp översta knappen på jeansen, gläntar lite på gylf-öppningen och piper (målbrott-style) fram: "Nu kan du se att den är mer än ett par centimeter i alla fall" innan han, nu med (en HÖGRÖD) färg tillbaka i ansiktet, knäpper byxorna och stormar ut från toaletten där hans vän och min kompis sitter och väntar med förväntansfulla ansikten på något slags utlåtande. Jag säger inget.. för jag kände inte att det hade varit min poäng med hela grejen. Han däremot erkänner att han gjorde det och det dröjer inte längen förrän de illa kvickt försvinner därifrån. Man kan tro att historien slutade där. Men såfort han upptäckte att jag inget tänkte säga tog han tillfället i akt och försökte spela cool på hela grejen. Det började med att varje gång vi sågs och han hade vänner omkring sig skulle han få mig att bekräfta att han gjort det, vidare till att han frågade såfort han, tillsammans med vänner eller inte, såg mig om jag inte kunde haka på in på toaletten och göra än det ena eller det andra med honom (vilket oftast besvarades med en sarkasm som han inte verkade uppfatta) och vidare fick jag höra från allt fler källor (som så många andra gånger) hur storyn snabbt utvecklats till att vi redan HADE gjort jävligt mycket mer på den där toaletten (i flera färgglada versioner). Jag sa inget då.. trots allt jag kunde sagt. Men nu säger jag det. För ja, om det inte framgick mellan raderna: Det var ingen storslagen historia. ;)

Ta lärdom av detta, barn: Karma biter ALLA lögnare i röven.. förr eller senare.

Bild av: Trollhammaren! (oneirogenic)

So far, so good. Men ja.. det mesta som möjligtvis kan vara intressant står väll redan. Eller ja.. droppade in på någon pokerkväll i lördags. Fast hände inte alltför mycket. Vart rejält på lyset, skrattade så jag fick lov att lägga mig ner på badrumsgolvet tillsammans med Sugar (haha.. Idomin-humor). Och så var det någon karl som knarkade min parfym typ (mao: stod och sniffade på mig hela kvällen.. samt använde mitt namn på tok för frekvent). Men aja.. that's pretty much it. Nu återstår en jul-vecka och sen en kryssning med Bästis (och Marcus med vän?) och sen dra till Dalarna över nyår. :D

Den här är ganska enkel, för mig..

Ja, jag har gjort saker som var fel. Sagt saker jag skäms en del över. Känt saker som jag troligen inte borde gjort. Jag har ljugit och huggit människor i ryggen. Svikit, syndat, snackat skit, sårat.. Allt detta och mer har jag gjort.. men de saker jag ångrar i livet är inte saker jag gjort, för vid det tillfället jag gjorde det var det EXAKT vad jag ville göra. Men de saker jag ville göra, men aldrig gjorde.. dom ångrar jag.. så in i helvete mycket.

Har typ inte många minnen av mina födelsedagar. Men kan väll skriva en rad om dem jag minns något ifrån. Och utnämna en favorit utefter det. :P

5 år - minns inte födelsedagen i sig. Men minns att pappa dök upp några dagar efteråt och tog mig till grannkommunens leksaksaffär där jag fick välja något jag ville ha. Valde en violett häst med ryttare (lite Lady Lovely Locks-style). Har den fortfarande kvar, såklart. Dock har den brytit ena benet. Den döptes senare till Anastasia. Detta var även den sista födelsedag jag firade med pappa i livet.

11/12 år (?) - minns jag av två anledningar. Dels för att jag fick en kamera vilken jag tjatat om hur länge som helst (fick den i en tigerväska). Och dels för att det var den första födelsedagen sen jag var jätteliten som jag fick ha "kalas" - eller "tjejmiddag" som jag döpte om det till. Min storasyster (4 år äldre) hade nämligen haft detta ett par gånger och så när mamma sa att jag fick ta dit lite kompisar och vara "FF" under kvällen på min födelsedag så bestämde jag mig för att döpa om det till "Tjejmiddag". LOL. Därefter hette ALLA kalas bland mina jämnåriga just "Tjejmiddag". XD

13 år - vart minnesvärd eftersom jag var säker på att jag inte skulle få något på grund av vår taskiga ekonomi vid tidpunkten. Men ändå fich jag dels ett rosa nattlinne jag fluktat efter och dessutom "Bubbles" CD-skivan. Min lycka var gjord. Haha.

17 år - minns jag eftersom jag fick min scanner då. :P

18 år - satt jag i bilen precis hela dagen.. då jag valde att istället för att få en present, att få tillbaks min dåvarande pojkvän till min stad. Han hade tagit sitt pick och pack och dragit innan.. men vi hade bestämt oss för att föröska igen.

19 år - var första och enda födelsedagen som jag druckit på.. tror jag, i alla fall. Provade legenden om att dricka grädde och sen sprit, för att sen hoppa runt när man druckit rejält. Jag däckade rätt omedelbart, kan jag meddela.

21 år - fick jag en kommentar om att jag såg tjock ut (vilket kändes "jävligt bra", då det var den första dagen på länge som jag hade vågat ta på mig bar-ärmat och lite snävt och dessutom fick kommentaren EFTER tårtbitar och ett glas läsk). Kvällen avslutades ändå med lite lösgodis och en Beck-film. :P

Så ja.. pest eller kolera. Men väljer väll den där 11/12 års dagen då.

Det sorgliga med de bästa minnena man har är att det ofta är dom som följs av dem största besvikelserna i ens liv. Jag vill inte låta versta negativ.. men det är bara min egen erfarenhet som talar. Jag tror att det beror på att det är när du är som sårbarast och skörast som de minsta saker kan värma så himla mycket.. men också då alla smällar (stora som små) tar som allra värst. Jag tror att det kanske finns en 50/50 procent chans att du som läser det här inte blir särskilt förvånad.. men många utav mina favoritminnen angår Konstantine och egentligen kanske dom inte är så märkvärdiga i sig.. men jag kommer ALDRIG att glömma hur dom fick mig att känna det just då. Och utifrån detta är dessa fyra utav mina starkaste kandidater:

1. Den där första julen fick han en julklapp av någon släkting - en sån slinga med rödlysande hjärtan och den fick sitta på väggen vid hans säng (vi hjälptes åt att sätta upp den). Annandag jul vart jag,, ja, dumpad. Men några månader senare hördes vi av igen. Jag fick LOV att ta chansen (såklart) och åkte tillbaks för att försöka lappa ihop. Han visade redan i detta skede en enorm misstänksamhet och avståndstagande från mig och det tog mig något oerhört hårt. Jag försökte att visa att jag skulle stanna om han bara gav mig chansen, men det var OMÖJLIGT att bryta igenom. Men när vi var själva där den andra natten så låg vi i hans säng och sa inte så mycket. Så går han ut och gör något och när han kommer tillbaks tänder han dom där hjärtana och lägger sig igen, vartefter han berättar att han inte haft dem tända sen jag var där senast. Jag vet inte om han menade så mycket med det som jag läste in.. men jag vart så himla varm och glad. Som ett blåögt litet barn som tror att allting ska bli bra nu bara för att det är julafton idag.

2. Ett par månader senare (efter ännu ett långt uppbrott där mina känslor av att vilja få honom att förstå hur jag kände och att det var honom och ingen annan på jorden jag ville ha vuxit, om möjligt, ännu mer) träffades vi igen. Precis innan han några veckor senare skulle flytta utomlands. Jag måste säga att det var som svårighetsgrader Diablo style dom här tre gångerna. Normal, Nightmare.. och nu HELL! Inte bara ville han inte släppa in mig, utan verkade (ur min synvinkel sätt) vilja "tortera mig till vansinne på alla sätt han kunde tänkas komma på". Och jag antog ändå den här utmaningen och tänkte att jag ska TA MIG FAN visa vad jag och min kärlek till honom gick för. Framför allt verkade han tycka om att dra till med att jag inte gjorde någonting för honom, såfort jag tvekade. Så mitt mission no.1 vart någonstans att driva mig själv igenom att göra ALLT - till och med de saker jag absolut, absolut, absolut INTE ville.. ja, bara för att han skulle se att jag gjorde VAD SOM HELST för hans skull (vilket jag gjorde). En kväll nådde jag verkligen toppen på detta uppoffrande. Och det var då det kom.. efteråt. Jag hade inte en enda gång under den här tiden haft i åtanke att få honom att ändra sig angående sin flytt och jag visste att han inte heller skulle göra det.. han var dock väldigt misstänksam och beskyllande att det skulle vara min sjuka lilla sadistiska baktanke. Men jag hade ändå en liten dröm och det var att han någonstans skulle visa att han inte ville skiljas ifrån mig. Så när vi låg där, på ett scengolv, och han verkade så jävla GLAD igen (något jag inte sett på länge) och han bad mig att följa med honom - det var ett utav dom där minnena som förvandlade snölandskap till gröna ängar och blå sommarhimmel på en sekund. Trots att jag egentligen inte tog honom seriöst när han sa det.. inte alls. Det gjorde jag också rätt i, för dagen efter när vi vaknade på morgonen märkte jag att han var spänd och ville få något sagt. "Jag var så jävla full igår." och "Sa saker som inte var genomtänkta". Och eftersom jag väntat mig detta sa jag bara: "Jag vet. Ha det så kul i ......". Och då slappnade han av och somnade om. Och jag låg och stirrade i väggen och smärtan var SÅ JÄVLA tillbaka. Och jag kunde inte gråta, kunde inte skrika, kunde inte slåss, jag kunde inte ens resa mig, plocka ihop mina saker och tyst försvinna därifrån.. för fortfarande ville jag bara så in i helvete mycket mest av allt i världen vara där - eller var som helst - med honom.

3. Fyra år efter föregående händelse var Konstantine tillbaks i vårat land igen och de där fyra åren gav mig hårdare, tjockare hud och jag hade odlat fram Belial i min personlighet. Men trots det fanns det några gånger som pansaren försvann för några sekunder och jag stod där ensam och naken och famlande. Den första var den gången då han sa att "Jag har kommit fram till exakt vad jag vill göra i den sekunden, om världen faktiskt går under 2012.. och det jag har kommit fram till är att jag bara vill hålla om dig." för att inte ens Belial kan förneka att om han verkligen tänkt över det.. menade det.. då fanns det viss känsloverksamhet bakom. Vi båda vet att, om det stämmer, har det verkligen en väldigt mäktig innebörd.. också (eller kanske särskilt) för honom.

4. .. och den andra gången var då det här SMSet trillat in. "Vill bara du ska veta att jag tycker du är väldigt stark som klarat av att leva med Borderline så länge, och att jag hade fel för 4 år sen... Du var inte svag, det var ju Borderline. :/ tänker på dej, finaste du!" Till och med tårar hann börja komma innan jag tog mig samman från det igen.

Sånna små saker som de här.. de får mig att le för en sekund när jag känner enorm värme.. för att sen smärta mig som att någon kört en lång nål från fram till baksida av min kropp - rakt igenom hjärtat. Jag har sagt det förut: det är just dom här stunderna som gör mig ondast på något sätt.. för det är dom som gör det så svårt att förstå. Och samtidigt så, när man ser på den hela bilden, är det kanske ingen söt liten godnatt saga, men efter många om och men är jag BÅDE bitter över allt som jag förlorade, men också SÅ tacksam och kommer alltid vara att jag fått uppleva något så skört och vackert som stunder som dessa. Trots att dem tar mitt liv, så var det ändå väldigt värt det i meningen att jag fick en aning om hur dyrbart livet kan vara, jag hittade en saknad del av mig själv och jag fick veta att något så jävla fint och starkt som ÄKTA KÄRLEK faktiskt fanns inom mig.

Detta var dock ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit. Jag tror aldrig jag blottat den jag var till den här graden förut. Vart inte bättre att jag drog på en nostalgisk och jävligt känslosam playlist. "Hallå tårögdhet för första gången sen jag minns inte när".

1. Första puss med icke familjemedlem: var förmodligen den där allra första pojkvännen. Har inget klart minne av detta, men skulle gissa på det då jag minns att vi pussades i alla fall. LOL. Mellan 4-6 år gamla borde vi båda varit, ungefär.

2. Första lite mer "Kyss"-aktiga pussen: gick till den där tredje pojkvännen. Haha.. med tanke på hur galet bra jag ansåg honom vara då, vågar jag inte gissa how good of a kisser han är nuförtiden. Minns att han smakade gott och hade mjuka och intensiva och lekfulla läppar. Och då var jag ändå bara typ.. 7 år? Shit.. hur kan en annan sjuåring ha gjort ett sånt intryck? XD Kan tillägga att vi senare försökte "hångla" - vilket var en jävla flopp.

3. Första "Helt klart en kyss"-en: var med någon. Och det är pretty much hur säker jag är på den. Det enda jag kan göra är att sortera ner det till en utav 4-5 (?) utav pojkarna som var grannar med Bästis. Var själv vid tillfället 10-11 år ungefär och de var året yngre.

4. Första kyss french-style: var något jag vid det tillfället och ett bra tag efteråt skämdes otroligt mycket för att erkänna, då jag trodde att ALLA på hela jorden redan hade gjort det typ hundra år tidigare än mig, ungefär. Och jag var livrädd för att jag skulle vara värdelös när det väl hände, så de 4-5 (tror jag?) killar som försökte göra detta därinnan fick genast nobben och fattade troligtvis ingenting. Men sen skulle jag "äntligen" träffa en kille som en kompis dejtat innan (vilket jag då efterlängtat att själv få göra i flera månader). De två hade en hångel-historia som hette duga och detta verkade viktigt för honom. Jag var EXTREMT kär i den här killen (av någon jävla anledning) och ville för allt i världen inte göra bort mig. När vi väl gick på vår lilla "date" eller whatever.. så försökte han ideligen börja hångla och jag avbröt gång på gång. Tillslut stod vi utanför ONOFF och han hade trängt in mig i ett hörn, varvid jag insåg att jag inte längre hade någonstans att fly och jag hade hjärtat i halsgropen när började kyssa mig. Kände hans tunga komma krypande och jag lovar att jag kunde känna tårar bränna bakom ögonlocken på mig. Men sen kom det sjuka.. den där tungan.. den verkade inte ha något jävla slut och den smög sig närmare och närmare min jävla hals (det var inte för inte som han senare fick smeknamnet "Myrsloken"). Hans tunga hann ta sig en tango med mina halsmandlar (jag svär!) innan det katastrofala händer och någon reflex får mig att slå ihop tänderna och BITA HONOM I TUNGAN. Vi umgicks resten av dagen ut.. men han försökte inte ge sig in på att hångla upp mig igen och det var sista gången vi träffades eye to eye (Av någon anledning var jag förvånad). Jag var då just 14 år fyllda. Saken hör till den att jag aldrig riktigt lärt mig att tycka om det där efter det heller. Jag får starka känslor av obehag och för mig känns hångel långt mera intimt än många andra saker.. där sex, bland andra, är inräknat.

"Eww", "eww", "eww" och "eww". XD

Det är svårt, t o m för en icke-klänning-tjej som jag själv, att inte kika runt lite på klänningar såhär i jul/nyårstider. Har hittills hittat två från Topshop som jag känner är mer Belial-aktiga än dem andra. Får väll plocka fram valp-ögonen tills pengarna trillar in. Tss..

1. RÖD finnes här - och jag vill ha den helt enkelt för att rött faktiskt känns som en utav "mina starkaste färger". Den påminner mig om romantik och Disney-rosor (som I Beauty and the Beast, ja). Frågan är om jag vågar mig på axelbandslöst?
2. MARINBLÅ som hittas här - Hoppas att den är lite mer som på bilden än alltför marinblå, dock. Gillade särskilt att den markerar midjan och att den faktiskt är utsvängd och att jag ändå fortfarande gillar den (det behövs nämligen i min garderob.. men jag är oftast lite för petig). Och återigen: Tycker det är SÅ snyggt med axelbandslöst. Men dels kan det sluta i katastrof för min del och dessutom har inte jag sådär vackra nyckelben som egentligen krävs för den här typen av klänningar (en utav mina stora sorger här i livet). :'(

---

Jag kan påpeka igen att den här tjejen (jag) INTE är klännings-typen i allmänhet. Jag har allt som allt två i garderoben sen innan and das ist alles..


1. VIT var ett impulsköp 2008 från Gina Tricot - bara för att jag inte hade något annat att ha på mig under Falukalaset. Inget speciellt.. men jävlar vad man fått dopp med den på sig genom de senaste två åren nu kan jag lova. Min lilla lyckobringre. LOL.
2. GRÖN köptes för nån månad sen på H&M - mest eftersom den kostade en simpel liten femtiolapp.. så det kändes liksom värt det. Valde grönt eftersom det är en av fördelarna med rött hår. Blir lite Bree Van de Kamp-like IMO.

1. På natten: drömmer jag, som alla, om olika situationer där jag själv figurerar. Ibland flyttar jag in i spökhus på kyrkogårdar (i förrgår), ibland blir jag skjuten på grund av att jag snott glödlampor och torterad i Saw-fällor av de jag älskar mest medan konstiga ungar sitter bredvid och leker med Pokémon-kort (igår), ibland är jag infekterad av sjukdomar, ibland gungar jag i lekparker, ibland springer jag genom folkmassor och ibland skriker eller gråter jag på marken medan jag slår nävarna blodiga mot vassa asfalt-stenar. En sak är dock beständig och har så varit i fem års tid. Varje natt, varenda eftermiddagsblund.. så är det där. Mer eller mindre konkret. Men alltid där. Som en skugga, som det där "något" jag jagar, som det jag desperat försöker att ta mig till. Först där och sen borta.. utom räckhåll. Ibland är det en slags befrielse att vakna och ibland har jag önskat att jag kunnat frysa i ett utav drömmens ögonblick och aldrig vakna upp. Men jag vaknar alltid upp - och till en stigande känsla av enorm tomhet. Ibland när jag skriker hans namn, ibland genomsvettig, ibland genom ett flämtande andetag eller av att mina utsträckta händer får mina fingrar att ta emot en kall vägg i det vi kallar verkligheten. FEM års tid.

2. När jag är vaken: är jag och har alltid varit en drömmare likväl. Har man aldrig riktigt känt sig hemma någonstans tror jag att man alltid fortsätter att drömma sig iväg. Och när man väl hittat någonting som får en att känna att man kommit rätt, och förlorar det.. då kommer man på något plan alltid drömma sig tillbaks dit.

Rent framtidsmässigt är jag annars värdelös på att drömma. Det har väll sina orsaker det också, som inte är alltför svårbegripliga om man känner till ett och annat.

.. undrar om skillnaden på dröm och verklighet faktiskt är så stor egentligen.

Haha.. tycker sånt här är så pinsamt. Men aja.. inga konstigheter. Drog på mig något vit tröja med en leopard på (fick den av mamma 2007 eller nått), en kofta (ett år gammal) och svarta leggings (köpta i somras). Strumpor var också nödvändigt då det blir jävligt kallt om fötterna annars. LOL. Men nåja.. gårdagens outfit såg i alla fall ut såhär:

Den här veckan (utöver det alldagligaste):



Måndagen i helhet var ett möte med MFU. De måste fan ha världens läskigaste hiss upp dit. Där ska dem hjälpa ungdommar med olika psykiska problem och dylikt. Och så kan man inte ta trapporna hela vägen upp OCH så 1. Dunkar hissen och man hör dem där "repen" rulla och gnissla som gamla rostiga gångjärn på vägen upp. 2. Låter som att den går snabbare och snabbare påväg ner.. precis som att den har släppt. Haha. Helt sjukt. Sen gick vi på donken där hela crewet var manliga.. vilket vi också tyckte var extremt suspekt. På MFU tyckte dem dessutom att jag skulle börja schema-lägga min fritid.. så det kom ju ganska passande att det var måndagens tema. Och ja.. ska börja trappa ner på Cymbalta och Zyprexa stegvis och sen ska jag få prova med något annat. Och så ska jag få Atarax(?) utskrivna på prov att ta vid behov ifall ångesten ökar under nedtrappningen.

Min väska innehåller för närvarande:
- Vattenflaska (försöker att alltid ha färskt vatten med mig).

- Parfym (Lacoste - Touch of Pink. "Min doft". Flera som känner mig brukar säga att "det luktar Cilla" när dem känner den här doften. Inte konstigt. Använt den sen 2004, då jag föll för reklamen. Älskar den något enormt).

- Armband (som det står "Belial" på. Fick det av Bästis på vår senaste boat-trip. Legat i väskan sen igår typ.. men har det helst runt handleden såklart).

- Solglasögon (för att jag inte hittat något bättre ställe att ha dem på än. LOL).

- Bricanyl (for obvious reasons. Id est: jag har astma).

- Liten panda-nalle (som jag fick av just Panda för typ ett år sen.. mest bara för att. Den säger "I love you" när man trycker den på magen, dock allt mer lågmält).

- Sminkväskan (ibland står den, liksom parfymen, i sminkskåpet.. men oftast är det praktiskare att bara ha den med sig).

- Pappersnäsdukar (eftersom det är vinter och kyligt.. och ifall jag skulle bli plötsligt emo.. har dock inga rakhyvlar i väskan.. men det kanske vore en idé? Haha).

- Deodorant (hänger också mest bara med ifall att jag skulle ledas av en stinkande odör och raka vägen in i min egen armhåla).

- Lipsyl (för att jag hatar när det dyker upp munsår)?

- 5 "Jätte Salta" (som nog åkt ur sin påse vid något tillfälle.. mmm.. gott). :D

- Hårsnoddar och spännen (från något fest-tillfälle skulle jag gissa).

- Bafucin (sen jag var sjuk och hade halsont).

- Extra kajal och läppglans (ALLTID bra att ha, ifall man glömmer sminkväskan).

- Örhängen (svarta med stjärn-mönster. Tillhör Ms.Cat).

- Mobil (Sony Ericsson Satio som lyckas försvinna och dyka upp igen titt som tätt).

- Tamponger (en till alltid-bra-att-ha sak).

- Plånbok (med Tigger som jag haft sedan 2004 också.. dags att byta snart).

- Tändare (för att jag röker som en skorsten).

Om du förväntade dig något intressant måste jag alltså göra dig besviken.

Nu vart det genast lite krångligt. Men gör det uppenbara och antar att jag ska skriva någon rad om de människor jag delar en eller två föräldrar med?

Min pappa fick en son cirka 13 år innan han fick mig. En människa jag inte kan påstå att jag har eller någonsin haft någon relation till över huvud taget. Det jag vet är väll i princip att han fick en dotter för något år sedan nu.. och ja.. det är typ allt. Mina föräldrar träffades och fick en dotter 4 år innan mig. Min förebild som barn, men sen gled jag någonstans på vägen ifrån henne på det där starka känslomässiga planet folk snackar om när man talar om familjetillhörighet (och detta var aldrig alls på ett personligt plan, för min del.. snarare tvärt om ett extremt opersonligt plan, blandat med den växande vetskapen om något jag uppfattat om en ihärdig missunsamhet från hennes sida, när det kommer till mig) och idag har vi sen.. någon månad(?).. inte längre kontakt på hennes initiativ. Men jag säger som jag sa angående något annat igår: "Om någon är villig att släppa dig.. låt dom gå. Det är så man sorterar ut de viktiga från dem man inte behöver. Jag lovar att det snarare är en befrielse". 1 år efter min födsel fick mina föräldrar en son. Hade ett rätt starkt band till honom som liten och en del av detta finns fortfarande kvar även om vi båda är annorlunda personer nu från då. Jag anser fortfarande att han är en av få som det är väldigt lätt och okrystat att umgås med och vi delar flera smaklikheter, tankar, synpunkter och en del intressen. Detta är troligen också det som håller oss samman på ett fortsatt någorlunda personligt plan. Och när jag var 9 år fick min mamma en till dotter. Det är ju en ganska stor åldersskillnad här också och vi har ju aldrig varit på samma plats i livet vid samma tidpunkt direkt, men jag bryr mig verkligen extremt mycket om henne, tror mig veta att hon är en av dessa få människor jag faktiskt förstår mig på lite mer än jag förstår andra och skulle gladeligen umgås mer med henne än jag gör om jag kunde det.

Eftersom jag uppmärksammade att den som gjort den här 30 dagars grejen tagit med en del teman två gånger, valde jag att göra om den lite. Därför valde jag att den här dagen ta dagens smink istället för kläder. Nästa gång blir det alltså kläderna. Men idag kör jag på make:n. Körde vanligt svart, svart, svart (kajal, ögonskugga, mascara) och röda läppar (penna, stift) - men kameran vägrade ta en bild som inte vart typ.. vit.. på detta. Och ögonbrynen har inte sett en noppning på någon vecka. Men kort: Inga konstigheter.

När jag var liten trodde min mamma och mormor att jag skulle bli kristen. Jag var extremt fascinerad av kyrkan och bibeln. Jag tror det gick över någon gång när jag hörde talas om (och direkt fastnade för) mytologi och jag lämnade hela kristendom-grejen bakom mig och har än idag egentligen ingen tro i den religiösa bemärkelsen av ordet.. skulle jag åtminstone inte själv vilja påstå. Men jag tror starkt på att tro i sig är något väldigt mäktigt. Att den som tror har ett väldigt starkt övertag på många sätt. Och det spelar absolut ingen roll vilken tro det är.. bara just tron i sig är stark nog.

Jag var under så gott som hela min uppväxt (och jag kan inte direkt säga när eller OM det slutat) övertygad om enhörningars existens här på jorden och jag har fortfarande kvar de flesta utav alla mina högt skattade saker - tavlor som jag spikade upp på helgedoms-liknande sätt, smycken jag bar när jag behövde extra styrka i min vardag, för att inte nämna min svank-tatuering. Och de har och har alltid haft enorm symbolisk kraft för mig personligen. Enhörningen symboliserar oskuldsfullhet, renhet i hjärtat och helande krafter. Genom mycket.. skit rent ut sagt.. har jag på något väldigt underligt sätt behållit dessa särdrag i min karaktär.. folks första intryck av mig är oftast att jag är en oskuldsfull person och hela orsaken till att jag valde att gå från att följa mitt hjärta till min hjärna var hur mycket den ihärdiga välviljan och oförståelsen inför allt ont som hände smärtade mig.. och genom saker som jag verkligen med handen på hjärtat tvivlar att många skulle läka ifrån, har jag lyckats resa mig upp och det är en av de få saker jag är extremt stolt över när det kommer till mig själv. Och ja, någonstans är det den här tron som har tagit mig igenom det. Min tro på ett band till den här.. symbolen. Som stjärnan på sheriffens bröst, som den där kaninfoten, hästskon över dörren, marinens tatuering eller löftet från en vän som man litar på. En trygghet. Något att vila och stötta sig emot i de svåraste av tider.

Men lite kortfattat. Jag TROR:
- Att alla har en själ. Bästis tog även upp detta i sitt inlägg och jag håller helt och fullt med. Själen är där våran personlighet och våra känslor sitter och kroppen är bara ett skal vi har för att uträtta vår uppgift. Jag tror också att var själ har en slags.. individuell "substans" eller "färg" eller "aura" - osynlig för blotta ögat. Vart den tar vägen efteråt vet jag inte riktigt, jag har en del teorier. Men jag är fullt övertygad om att det finns "spöken"..

- .. dessa "spöken" tror jag hur som helst inte behöver vara kvarlevande människors andar. Utan ofta väldigt starka känslor i ett liv som lämnat kvar avtryck och, för den personen, viktiga minnen av händelser eller intervaller. Jag tror också att dessa kan väckas lättare om en person som erfarar eller erfarat dessa minnen kommer till en särskild plats.

- Att allt levande styrs av en slag balans genom t ex element och motpoler (id est "gott vs ont" etc). Allt måste va någorlunda balanserat annars går allt åt helvete.

- Alltså på "onda och goda" krafter i världen. Änglar och demoner? Himmel och helvete? Möjligtvis. Jag tror helt klart på möjligheten att bli besatt av ljusa och mörka krafter från en eller flera "andra sidor" - genom till exempel avtal eller pakter. Och jag tror absolut INTE att det har någonting med religion att göra.

- Att olika människor har olika stark kontakt med sina clairvoyanta förmågor, men att ALLA besitter sådanna mer eller mindre.. och jag tror att detta har att göra med vårat känslomässiga/själsliga band till andra människor, djur och jorden runtomkring oss. Jag tror också mycket genom detta på teorier om "tankeöverföring" - t ex att när vi drömmer om en viss person så har den tänkt på oss medan den själv somnade, eller att om vi inte kan sova är det för att vi redan befinner oss i någon annans dröm och att det vi drömmer om är symboler som vårt undermedvetna "sänder oss".

- Att alla har ett öde. Jag tror också att när du t ex får en déjà vu så är det en förutbestämd händelse i ditt liv.. en punkt du kommit till oavsett ett särskilt eller flera val du gjort samma dag eller tidigare. Jag tror också att folk med starka claivoyanta förmågor eller förmågan att effektivt använda spådom på ett eller annat sätt kan se eller förana vad som ska hända en individ, mänskligheten, jorden eller universum i ett senare skede.

- Att våran personlighet och öde till viss del bestäms av vår födelse och universum runtomkring oss vid den tidpunkten och ja, speciellt vårat solsystems planeters position och våra "stjärnteckens" inflytande på våran karaktär och våran fysiska tid på jorden.

- Jag tror heller inte att vi är själva i universum. Och jag tror att om det någon gång kommer till den punkten att det blir något slags "krig" mellan "två världar".. då är det dom giriga människorna med mest makt som öppnar eld och utgör hotet.. som vanligt. Tale as old as time. Om någon art från andra planeter redan håller koll på oss vet jag inte.. men om de valt att hålla det hemligt har dem min FULLA förståelse.

- Som sagt på kraften av symbolism. Och jag tror på totems. Skyddsandar.. eller "skyddsänglar" om du så vill. Jag tror att de, återigen, står i samband med varje persons själ. Ett totem kommer i formen av en människas sätt eller önskan att vara och jag tror att den som tror på och står i samfund med sin skyddsande kan få vägledning och beskydd av dessa. Jag tror också starkt på att man kan ärva en skyddsande från en död person och att en död och en levande genom dessa kan kommunicera efter den avlidnes död.

- Att det finns mer.. mycket mer.. än det vi ser.

And I might just be bat-shit crazy.. but really.. who'd be surprised? ;)

Eller ja.. min blogg i alla fall. Ingen storförändring direkt. Men bloggen har nu sett precis likadan ut i över ett år.. så gjorde en liiten förändring med bakgrunden i alla fall. Får se om det blir mer förändring framöver.. är planerat så.

Förstår inte riktigt dagens tema. Antar att jag ska berätta om ett ögonblick i mitt liv? I så fall kan jag berätta om mötet med min första egna lilla bebis. Efter en lång resa ner till småland, hämtade en man upp mig och vi åkte till hans familjs hus. Jag hann knappt ta av mig skorna innan han kom bärande på en überliten krullig hårboll. "Det här är din valp". Jag tog emot honom med mina händer och för mig var det som att jag precis fött fram mitt eget barn. Han tittade upp på mig från min famn och började vifta på sin vita lilla knorrsvans, grävde sig in i mitt svarta hår och viftade ännu snabbare på svansen. "Oj.. haha.. kolla vad glad han vart. Han ville nog verkligen komma till dig." Och då vart jag så stolt och glad och varm som vilken nybliven mamma som helst. Efter det släppte jag ner honom i lekhagen med sina syskon och han började genast skapa kaos bland sina sovande bröder och systrar. Efter det fick jag hålla i två 2-veckors gamla valpar och sen släppte dom in resten av pudel-flocken i huset. Det var rena himlen för en pudelälskare. Och den natten sov jag ute i deras gäststuga med min lilla valp och dagen därefter åkte jag hela den långa vägen hem igen. Idag har det gått 3½ år sen dess.. och jag älskar honom och hans "lillasyster" mer och mer för varje dag. Världens bästa hundar har jag. <3

Min bästa vän - SummerZpyrO. Den bästa vän man kan ha, kort och gott och som jag haft turen att känna så gott som hela mitt liv (eller dagis-åren om man ska vara petig). Och jag säger som henne: den här historien kan göras bra jävla lång med alla tusentals historier. Kanske för att vi har och alltid haft en tendens att dra till oss trubbel när vi umgås.. om inte konstiga människor som verkar dras till oss som flugor till koskit, så jävligt weirda situationer som vi alltid på något vänster lyckas försätta oss i. Men det bästa med oss är att vi sällan har långt till skratt.. på både våran egen, andras och varandras bekostnad. Skulle däremot någon annan ha fräckheten att komma och skratta åt oss på ett personligt plan.. då kan dom räkna med att dom inte sett slutet på den sagan förrän vi gett igen.. tre dubbelt, minst. Det är sällan som andra riktigt fattar någonting när vi väl hamnar på samma plats och dom flesta har en åsikt om vårat sätt att vara på när vi umgås.. oavsett om de är roade eller har extremt torr humor och tycker dem kan sätta sig över oss. Vi kan verkligen skämta om ALLT och det finns ingenting som heter ett för lågt eller barnsligt skämt. Det finns heller inte mycket seriösa snack som vi inte kan ta tillsammans. Vi skvallrar, skrattar, konspirerar, öppnar våra hjärtan, gråter och/eller bara "är". Det finns inte någon annan person som allt känns så naturligt och självklart med. Som man kan vara sig själv med utan minsta tillgjordhet. Jag älskar den här tjejen.. grymmaste, snyggaste. snällaste, roligaste och bästa bruden i världen utan konkurrens. <3

Alltså gårdagen. Hände inte mycket utöver det vanliga förrän på kvällen. Hade grym huvudvärk hela dagen, så jag tackade först nej till att haka på när Marcus med vänner skulle iväg och vänta på Cataclysm-släppet. Men sen kom de förbi och jag hakade på i alla fall. Åkte med Marcus, hans brorsa och en kompis och käkade först och sen drog vi dit och väntade i någon timme. Två vänner till joinade oss där. Sen släpptes vi in och fick handla våra grejer. Så drog vi hem igen. Kort och gott. Somnade typ direkt. Så intressant var den dagen/kvällen. Men nu har jag collectors edition (expansionen, soundtrack, behind the scenes dvd, artbook, min söta lilla musmatta, kort, pet), en nörd-tröja (nedan) och affisch. LOL. Men aja.. bättre än att jag bara suttit här hela kvällen. :P

För mig, är ÄKTA kärlek en fruktansvärd sjukdom som förstör ditt sinne och får dig att göra en jävla massa CRAZY SHIT. Det gör ont och förvirrar förnuftet ur dig. Och när du väl träffas av "the real thing" kommer ingen tid i världen att läka såren och dom såren fortsätter att skada dig till vansinne och bortom det. Men det har också rätt så jävla underbara och vackra och fantastiska och himmelska biverkningar..




Coheen and Cambria - Wake Up <3

I'll do anything for you
Kill anyone for you

Eftersom jag ligger efter så blir det alltså gårdagens krubb (det var ju då den skulle dykt upp). Så: Igår gjorde Marcus lasagne. Var jättegott. Som alltid. Tack älskling. Och jag kom på först efter jag börjat käka att jag skulle ta kort. Så det vart som det vart. ^^ Och åt med sked som ett litet barn, såklart. Och med äppeljuice och lite grönt.

Hamnade efter några dagar på detta på grund av migrän. Har fått väldigt ont i huvudet såfort jag ansträngt mina ögon dom senaste dagarna. Kanske dags att skaffa läsglasögon?

Och jag vet inte vad jag ska säga? Växte upp med min mor i byn där hon bor kvar än idag tillsammans med sin man. De har, som jag, två pudlar. Hon jobbar som lokalvårdare. De egenskaper jag ärvt från henne är min blyghet och det är från hennes sida familjen intresset för att teckna (och skriva) kommer. Hennes morfar var konstnär och hans dotter och hennes dotter (mamma) har också denna egenskap för sig. Utseendemässigt har jag fått mammas sidas haka, käke, leende och näsa framför allt.

Min pappa dog 93, när jag var fem år. Har rätt få minnen av honom.. men ett par åtminstone. Det jag verkar ärvt därifrån är den bit temperament jag faktiskt har och även ett stort stänk fantasi härifrån. Jag har pappas ögon (fast annan färg) och hade hans ögonbryn (innan jag började noppa dom) har jag hört.

Borderline. Första gången jag tog detta ord i min mun var 2005. En dåvarande familjemedlem hade läst om det på internet och kommit att tänka på mig.. skickat länken vidare inom familjen och snart var detta en diskussion som pågick runtomkring mig utom min vetskap. Den som faktiskt berättade det för mig hade fått veta det genom min pojkvän, hade känt mig någon knapp månad och var den enda uppriktig nog att inte smyga med det en sekund längre än nödvändigt. Jag gick upp i atomer, men eftersom jag redan var beskylld för att ha förstört "hela den julen" (men BUHU!) höll jag det inom mig så gott det gick. Efteråt pratade vi med BUP och kurrator och skolsköterska.. de höll med om att det vore en bra utredning att ta, men den första läkare jag träffade sa att jag var för ung för att göra den utredningen ännu (17 år). Att det troligen var fråga om tonårs-hormoner och liknande.. en barnslig fas som skulle gå över med lite tid. Tre år senare bestämde en annan läkare sig för att jag trots allt fick lov att utredas och jag fick tillslut Borderline som en sekundär diagnos (efter Fobisk Personlighetsstörning).

Men exakt vad gav den diagnosen mig i slutänden? Jag fick ett namn på mina känslor.. på varför jag var som jag var.. varför jag gjorde som jag gjorde.. kände som jag kände. Jag kunde söka på ordet och få reda på mer.. känna det som att jag äntligen förstod mig själv på många sätt jag aldrig tidigare hade gjort. Men saken är den att du måste ha känt det, varit i det.. för att förstå dom där orden. Och genom detta är det så att ett av de största och kanske mest smärtsamma problemet kvarstår: jag kan fortfarande inte förmedla mina känslor till någon annan. Få vänner och familj att förstå. Dom där orden betyder så jävla mycket.. har sån jävla stor innebörd.. FÖR MIG.. men dom är totalt obegripliga för någon som inte verkligen VET. Det är som kinesiska eller något. För det första måste man VILJA förstå.. vilket bara det visat sig vara extremt mycket begärt.. och för det andra kommer inte den förståelsen bara av att läsa om det.. för ja, man måste ha KÄNT det. Borderline är känslor.. instabila och fula och föränderliga och äckliga och förintande och påträngande känslor som man inte har kontroll över och som ja, FÖRSTÖR ENS LIV.

Att vara jag innebär att FÖR DET MESTA känna sig ledsen, rädd, arg, hopplös, ensam, FULL AV SMÄRTA och framför allt annat TOM. Och för det mesta flera kombinationer utav dom samtidigt. Man får ständigt frågor som "hur mår du idag?" eller "är du inte GLAD?" eller "varför mår du på det här sättet?" och det är svårt att inte uppleva dom här frågorna som.. om inte annat.. en pain in the ass. För allt du kan göra är att dikta ihop ett tillfredsställande svar till den frågande. Ja, det händer att jag är glad.. såklart.. men det är en sällan hållbar eller stabil glädje. Jag förstår minst av allt mig själv.. mindre än jag förstår er andra och mindre än ni förstår mig. Och för det mesta går jag runt med en mask som täcker mitt egentliga jag och mina verkliga känslor. Detta är något jag lärt mig med tiden.. utifrån uppfattningen och de bevis jag fått att personen därunder är frånstötande. Så jag sårar alla innan dom får en chans att såra mig, lämnar människor innan dom får en chans att lämna mig, stänger världen ute för att inte själv bli utestängd. Om någon kunde se inuti mig så skulle dom se helvetet.. om de kunde känna vad jag känner skulle dom känna det som att dom var DÖENDE. Och de här känslorna kommer bara ut när jag är själv.. eller med den person som lever närmast inpå mig.. den som är kvar när jag jagat in mig själv i ett hörn och inte kan springa undan längre. Därför, bland många anledningar, hatar jag också den här älskade personen samtidigt och varje förhållande som verkligen betyder något är så grymt skört. Jag klarar mig inte utan det. Jag dör hellre än att vara utan det. Och jag får fruktansvärda utbrott på dem jag älskar mest.. men med åren lär jag mig mer och mer att kontrollera min ilska. Till priset av att dessa känslor av ilska och rädsla och hopplöshet och smärta som jag håller inne istället blir till depression. Och det enda jag kan göra mot den här smärtan är att lägga mig ner och sova.. och jag kämpar en inre strid VARJE JÄVLA DAG för att inte skada mig själv fysiskt. Jag är också masochistisk på ett psykiskt plan. En borderline person har oftast en bild av sig själv som en dålig och/eller ond och/eller värdelös individ.. sålunda lyckas jag alltid förstöra allt för mig själv och sätta käppar i mina egna hjul. Typiskt för störningen är också en svårighet att upprätthålla EN identitet eller hålla fast vid ETT beslut (livsavgörande som bagateller). Borderlines vet sällan vad dom verkligen vill eller ens vilka dom egentligen är.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär. Men vill du läsa mer är en sida som hjälpte mig att förstå och gav mig den största "Aha"-upplevelsen, för ett par år sen nu, den här. Och flera personer som jag känner - främst pojkvänner, ex och dylikt - tycks känna igen relationen med mig mycket i den här texten.

Tycker det här är ett jättesvårt ämne. För, för mig, kommer kärlek i många olika former och grader av styrka. Men vi gör det opersonligt och tar väll första "så kallade pojkvännen". En ett år yngre herre som vid tillfället bodde på samma hyresområde som jag. Vi gick vid tillfället på dagis, så jag har snarare små minnesfragment av detta lilla "förhållande". Utöver ett par fruktansvärda reminders jag fått från andra.. men tills motsatsen är bevisad tänker jag låtsas om att detta bara är påhitt.

Som med de flesta andra "pojkvänner" jag haft i mitt liv har jag blivit flickvän i brist på gensvar från det EGENTLIGA kärleksintresset (om inte en annan tjej, så deras enorma förkärlek till sig själva). Så vad jag minns bestod vårat förhållande mycket av att jag fick lyssna på hans utläggningar om den här tjejen i fråga.. måste dock påpeka att det knappast var sista gången det hände i ett förhållande. Är jävligt sick of it, om det inte framgått ännu. Utöver detta lekte vi mest Biker Mice from Mars, Sonic the Hedgehog, Swat Cats och dylikt med min lillebror. Och två minnen jag har av honom är dels då vi näckade tillsammans bakom ett förrådshus och ett när vi tillsammans med min familj såg Lejon Kungen för första gången och scenen då Nala och Simba återförenas dyker upp och Nala slickar Simba på kinden och den här killen i fråga kläcker ur sig att det var vi två. Jag minns detta eftersom jag tyckte det var extremt pinsamt, då min mamma befann sig i rummet. Haha.. (gick vid tillfället på lekis/förskola).

Vi kilade stadigt (tss) genom lekis och tills jag började ettan (trots att jag vill minnas små utomäktenskapliga affärer.. haha.. till höger och vänster.. från min sida), då jag bestämde mig för att göra slut. Han tog det väldigt bra.. och slängde en stor iskoka i huvudet på mig där jag satt på en utav hyresområdets gungor. Inte långt därefter dök nästa lille pojkvän upp (som bodde på området bredvid, gick i min klass och var kär i en annan tjej däri). Denna tog det vidare slut med eftersom jag en dag bestämde mig för att låta mig kyssas av hans bästa kompis (min bänkkamrat, bästa killkompis och många tjejers drömkille vid tillfället fick jag veta efteråt, som själv var kär i en tjej i våran klass vilken inte var kär i honom och vilken tackade nej då jag frågade chans på henne åt honom) efter att vi slutat skolan en fredageftermiddag, på skolgården. Jag hade då varit kär i honom under de senaste månaderna och min dåvarande "pojkvän" fick reda på detta innan jag hann klämma fram med nyheten att jag ville göra slut med honom likväl. Förhållandet med min egentliga kärlek höll väll knappast längre än ett par veckor.. sen skulle han flytta och det var min tur att bli dumpad.. den dagen han kom tillbaks två år senare var han drastiskt förändrad och vi drog, för att säga det minsta, inte alls jämt längre. I dagsläget vet jag ingenting om kille no.2 och det jag vet om kille no.3 är att han blivit förälder för ett tag sen.. och fortfarande är sig rätt lik utseendemässigt.

Tillbaks till min FÖRSTA "pojkvän", så vet jag i nuläget inte mycket om honom. Jag tror, ironsikt nog, att han dragit på sig en hårdrockar stil.. åtminstone senast jag såg en bild av honom. Pratat med honom har jag nog inte gjort sen jag gick i tvåan sisådär.

1. The rise and fall of Catya - the Great. (COME BACK)!

 

2. När "en sån där blogg" var en hemsida någon länkat längst ner på lunarpresentationen.

3. När bloggar som Izza och Stina-Lee's ansågs extremt provocerande.

4. När superduktiga Fotograf Emelie Ohlsson drev en personlig blogg som hette "En storasysters kamp efter flodvågskatastrofen".

5. När Englas Showroom toppade alla blogglistor.

6. När Bloggkommentatorerna var den största skvallerbloggen.

7. När INGEN visste vad Egoina hette påriktigt eller hur hon såg ut.

8. När var bloggare hade en (helst svart) siluett-bild av sig själv i naven.

9. När Nevnarien först dök upp med sina "Gissa bloggaren/kändisen" och satte ribban för många följeslagare i många variationer därefter.

10. När årets-blogg-ramaskri var att bloggarna med dåvarande högsta statistiken raggade läsare till  tävlingar och gratissidor som "GratisGodis" och dylikt - där fler klick ger mer chans till vinst. Av orättvisa, hävdade man som starkaste argument.

11. När 50% av bloggvärlden bestod av kändisskvaller - om RIKTIGA kändisar. :O

12. När "Dagens outfit" blev "Today I'm wearing THIS" som blev "Dagens [INSERT NAME]".

13. När alla bloggar hettte "[INSERT NAME] - The One And Only".

14. När två oompa-loompa liknande varelser dök upp med videobloggar där de, medan de pratade med varsitt tuggummi roterande i käften, inte kunde låta bli sina blonda extensions i längre än uppskattningsvis 2 sekunder åt gången och fick hela bloggvärlden att vilja självmordsbomba mänskligheten.. eller åtminstone elverket.

Ovan: Paow och Dessie

15. När alla faktiskt avskydde BlondinBella, och när Kissie dök upp jämfördes dessa som två personer av exakt samma skrot och korn. Bloggvärldens egna pest och kolera.