Borderline. Första gången jag tog detta ord i min mun var 2005. En dåvarande familjemedlem hade läst om det på internet och kommit att tänka på mig.. skickat länken vidare inom familjen och snart var detta en diskussion som pågick runtomkring mig utom min vetskap. Den som faktiskt berättade det för mig hade fått veta det genom min pojkvän, hade känt mig någon knapp månad och var den enda uppriktig nog att inte smyga med det en sekund längre än nödvändigt. Jag gick upp i atomer, men eftersom jag redan var beskylld för att ha förstört "hela den julen" (men BUHU!) höll jag det inom mig så gott det gick. Efteråt pratade vi med BUP och kurrator och skolsköterska.. de höll med om att det vore en bra utredning att ta, men den första läkare jag träffade sa att jag var för ung för att göra den utredningen ännu (17 år). Att det troligen var fråga om tonårs-hormoner och liknande.. en barnslig fas som skulle gå över med lite tid. Tre år senare bestämde en annan läkare sig för att jag trots allt fick lov att utredas och jag fick tillslut Borderline som en sekundär diagnos (efter Fobisk Personlighetsstörning).

Men exakt vad gav den diagnosen mig i slutänden? Jag fick ett namn på mina känslor.. på varför jag var som jag var.. varför jag gjorde som jag gjorde.. kände som jag kände. Jag kunde söka på ordet och få reda på mer.. känna det som att jag äntligen förstod mig själv på många sätt jag aldrig tidigare hade gjort. Men saken är den att du måste ha känt det, varit i det.. för att förstå dom där orden. Och genom detta är det så att ett av de största och kanske mest smärtsamma problemet kvarstår: jag kan fortfarande inte förmedla mina känslor till någon annan. Få vänner och familj att förstå. Dom där orden betyder så jävla mycket.. har sån jävla stor innebörd.. FÖR MIG.. men dom är totalt obegripliga för någon som inte verkligen VET. Det är som kinesiska eller något. För det första måste man VILJA förstå.. vilket bara det visat sig vara extremt mycket begärt.. och för det andra kommer inte den förståelsen bara av att läsa om det.. för ja, man måste ha KÄNT det. Borderline är känslor.. instabila och fula och föränderliga och äckliga och förintande och påträngande känslor som man inte har kontroll över och som ja, FÖRSTÖR ENS LIV.

Att vara jag innebär att FÖR DET MESTA känna sig ledsen, rädd, arg, hopplös, ensam, FULL AV SMÄRTA och framför allt annat TOM. Och för det mesta flera kombinationer utav dom samtidigt. Man får ständigt frågor som "hur mår du idag?" eller "är du inte GLAD?" eller "varför mår du på det här sättet?" och det är svårt att inte uppleva dom här frågorna som.. om inte annat.. en pain in the ass. För allt du kan göra är att dikta ihop ett tillfredsställande svar till den frågande. Ja, det händer att jag är glad.. såklart.. men det är en sällan hållbar eller stabil glädje. Jag förstår minst av allt mig själv.. mindre än jag förstår er andra och mindre än ni förstår mig. Och för det mesta går jag runt med en mask som täcker mitt egentliga jag och mina verkliga känslor. Detta är något jag lärt mig med tiden.. utifrån uppfattningen och de bevis jag fått att personen därunder är frånstötande. Så jag sårar alla innan dom får en chans att såra mig, lämnar människor innan dom får en chans att lämna mig, stänger världen ute för att inte själv bli utestängd. Om någon kunde se inuti mig så skulle dom se helvetet.. om de kunde känna vad jag känner skulle dom känna det som att dom var DÖENDE. Och de här känslorna kommer bara ut när jag är själv.. eller med den person som lever närmast inpå mig.. den som är kvar när jag jagat in mig själv i ett hörn och inte kan springa undan längre. Därför, bland många anledningar, hatar jag också den här älskade personen samtidigt och varje förhållande som verkligen betyder något är så grymt skört. Jag klarar mig inte utan det. Jag dör hellre än att vara utan det. Och jag får fruktansvärda utbrott på dem jag älskar mest.. men med åren lär jag mig mer och mer att kontrollera min ilska. Till priset av att dessa känslor av ilska och rädsla och hopplöshet och smärta som jag håller inne istället blir till depression. Och det enda jag kan göra mot den här smärtan är att lägga mig ner och sova.. och jag kämpar en inre strid VARJE JÄVLA DAG för att inte skada mig själv fysiskt. Jag är också masochistisk på ett psykiskt plan. En borderline person har oftast en bild av sig själv som en dålig och/eller ond och/eller värdelös individ.. sålunda lyckas jag alltid förstöra allt för mig själv och sätta käppar i mina egna hjul. Typiskt för störningen är också en svårighet att upprätthålla EN identitet eller hålla fast vid ETT beslut (livsavgörande som bagateller). Borderlines vet sällan vad dom verkligen vill eller ens vilka dom egentligen är.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär. Men vill du läsa mer är en sida som hjälpte mig att förstå och gav mig den största "Aha"-upplevelsen, för ett par år sen nu, den här. Och flera personer som jag känner - främst pojkvänner, ex och dylikt - tycks känna igen relationen med mig mycket i den här texten.