Haha.. raderade min lunar idag. Skrev över alla gamla dagboksinlägg och mail i ett dokument. Men måste bara säga det: AOUCH! Vad ont det gjorde att läsa en del utav dom.. ändå lyckades pressa tillbaks tårarna. Fuck that! Och det som egentligen var tragiskt var inte att se hur elak någon annan var.. utan att se hur jävla svag JAG var. Visst, jag sitter med benet fast i någon slags dröm-dy där allting inte var så jävla ugly som det faktiskt var, men med så många andra delar av mig vet jag att jag ALDRIG skulle låta mig själv sjunka dit igen. Jag tror att fast jag fortfarande tänker tillbaks ibland, fast bröstet gör så jävla ont då och då, fast jag kan vilja blunda och låtsas.. har jag kommit långväga. Och detta har jag gjort i princip på egen hand (med stöd och push från några andra. Ni vet vilka ni är). Jag VET att jag på många sätt ligger efter andra i min åldersgrupp. Jag klarar inte av allt man ska klara av, jag fastnar lätt i dået och jag har en barnslig ståndpunkt i många avseenden. MEN jag har också överkommit hinder som var så höga att jag trott att jag aldrig skulle orka klättra första metern, så höga att efter att jag tusentals gånger kommit halvvägs trott att jag skulle falla hela vägen ner igen och jag har ändå fortsatt att klamra mig fast och klättra vidare upp för det där jävla hindret och fast jag inte är ända framme ännu.. har jag kommit en bra bit på vägen. Jag har en bland-personlighetsstörning som till viss del innebär en extrem slags social rädsla och dels att leva med extremt smärtsamma känslor och emotionell överkänslighet. Detta till trots, har jag klarat att fortsätta leva vidare, att inte ge upp hoppet om något bättre, att kunna gråta ut, ta ett djupt andetag och sen bara.. ja.. klättra vidare. DET för mig är styrka.