Jag måste börja med att berätta att det finns FÅ "regler" som jag sätter upp i mina föhållanden. Och de blir inte "regler" innan den andra parten LOVAR dyrt och heligt att den ska följa någon av dessa - för då tar jag den för dens ord och, fast det tar mig emot, försöker jag lita på det och tro att i så fall kommer den att följa det. Och nu kan jag inte räkna alla gånger jag har blivit lovad av Marcus att han SKA höra av sig, vad som än händer. För jag förstår ALLTID.. det enda jag vill är bara att veta vad som händer och om jag ska fortsätta att sitta och blåögt vänta eller kanske ta tag i något annat jag också. Varje gång när han var här och jag var i Dalarna och han inte hörde av sig på flera dygn efter ett kort samtal när han satt på tåget hade vi den här konversationen, varje gång jag stannat hemma och han inte bara kunnat slå en signal om att han sover borta har vi haft den här konversationen, VARJE JÄVLA GÅNG det här problemet dyker upp har vi DEN HÄR JÄVLA KONVERSARTIONEN. Och varje gång LOVAR han att: det här var sista gången, nu ska jag ALLTID höra av mig.. ok?

Jag sitter här hemma utan i princip ett skit att göra på dagarna.. men när klockan är lite över sex GÖR JAG EN ANSTRÄNGNING SÅ ATT DET ÄR HELT SÄKERT att jag är helt fri så vi kan umgås med varandra dom 3-4 timmar vi får per vardag. JAG försöker verkligen att passa på.. tajma in så att inget kommer i vägen och skulle det vara så att han har något annat att göra är jag bara ett telefonsamtal bort och i så fall kan jag planera in något annat för mig också. MEN NEJ.. fy skam om jag faktiskt skulle få möjlighet till chans för något att göra med MIN TID. Istället får jag massa jävla undanflykter och korkade kommentarer. NÄR FAN har jag sagt att han inte får göra vad fan han än känner för? Vill han spela fotboll och käka ännu en jävla pizza, hellre än att laga mat och ha vardagsmys framför TVn tillsammans? Självklart! Vill han hellre supa bort helgen? Visst! Vill han punda bort de få hjärnceller han har kvar? FINE! Men NÄR FAN har jag blivit arg när han faktiskt gjort som han lovat och hört av sig (oavsett om vad)? Gör vad fan du vill, men ska det fortsätta såhär kanske jag inte heller håller mina löften eller finns till hands för dig såfort lusten faller på.

Det är mer och mer bevisat att "förlåt" och "jag lovar" för dig, bara är tre magiska ord man kan använda varje gång man gör fel för att jag ska köpa det som någon jävla idiot och lugna ner mig till nästa gång du behöver använda dom. Men nu är det fan slut. Nu får du välja: LOVA PÅ RIKTIGT den här gången.. en sista jävla gång och chans.. annars drar jag (vad fan har jag här att göra, kan du svara på det? Förutom för DIN skull), och annars kan du bara erkänna att jag inte kan lita på dig och i så fall kan inte du heller vara så jävla säker på att jag sitter här och väntar som ett jävla fån varenda jävla gång du kommer hem. Du har fått nog med chanser som det är, nu får du fan ta och fatta ett jävla beslut.

Det var faktiskt egentligen inte särskilt många år sedan som jag kunde ligga och få fruktansvärt ont i magen av att tänka på saker som ingen RIKTIGT känner till, som vi inte har svar på.. havet.. rymden.. eller döden, framför allt. Jag mådde extremt dåligt över tanken på att det kanske var slut där.. an eternity of nothing-ness.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden.. mer än genomsnittigt.. men utan den där extrema "nu gör jag det"-känslan som jag får när jag "mår dåligt" som det kallas. Jag vet inte om det här, ur psykiatri-vinkel sett, är en bra eller dålig sak. Men som jag brukade ligga på kvällarna och somna in till skrämmande tankar, har jag dom senaste dagarna tagit siesta och somnat in till väldigt rogivande tankar om att mitt slut troligtvis kommer närmare, by the day. Och det skrämmer mig inte ALLS. Det känns verkligen som att det ÄR det naturligaste i världen. Vi kommer och vi går.. as simple as that.



Mer än något var jag förr rädd för just att det skulle vara SLUT.. på tankar, på känslor.. och vem VET faktiskt om det ändå inte (utöver något vi känner till) gör fruktansvärt ONT att dö och efter att man har dött? Men jag är inte nämnvärt rädd för något av det längre. Om något.. är det snarare en frälsning. För hur kan man vara rädd för något som troligen är >INGENTING<? Hur kan man inte välkomna att äntligen få själaro och vila? Inte rimligt.

Och smärta? Och tanken på någon form av "efter-döden-helvete"? Ja, jag vet inte. Vad skulle något av det kunna göra mot mig som mina egen kropp inte kan.. och redan gör?

A lot of the time.. vill jag bara att det ska få vara över. Men ännu har jag ett par saker kvar att göra. Framför allt vill jag dö som ett (i alla fall i den mån jag kan) vackert lik. Och det kräver både lång planering och förberedelse.. så don't fucking push it. Det är lönlöst.

Sick Puppies - Anywhere But Here

Har börjat lyssna mer på svensk musik då och då. Och den här är ju bara för underbar och så fantastiskt beskrivande av hur det kvinnliga hjärtat (mer i regel än undantag) tenderar att fungera. Säger dock inte att jag inte kan ha fel - men det tror jag inte. :)

Killar: Tjejer ÄR INTE så jävla krångliga som vissa försöker få det till. Respekt heter det. Alla människor förtjänar att bli behandlade med det.. även vi som föds med fitta. Och vill vi vara någons slyna så, ja, vi har också fått talets gåva.. we'll let you know.

Och så fick jag då ganska nyligen (några månader sedan?) veta att det är mycket häst-människor på pappas sida släkten. Jag tror man kan ärva sådana.. intressen. Ungefär lika mycket som man kan lära sig tycka om något för att man växer upp med det. Från mammas sida kommer till exempel konst och skrivintresse och från pappas.. ptja.. vet jag inte så mycket. Mer än det där med hästar nu då. Jag tror att man kan liksom födas med saker i blodet.. som drar en åt olika riktningar (ibland emot dåliga odds). Eller vad tror du?

Adam Lambery - Whataya Want From Me

Vet att det blivit lite förvirring angående mig och bloggen nu när jag börjat referera till mig själv som två personer (inte minst för egen del) och jag tänkte att det kanske är bäst att jag försöker reda ut, så de inte blir några misconceptions. Jag har helatiden - med få undantag - varit samma person genom hela mitt bloggskrivande på denna domän. Det var liksom målet. Att skriva medan jag bygde på den här "karaktären" jag ÄR. I över ett år, men SÄRSKILT under det året, innan jag skapade den här bloggen, levde jag i extrem smärta - då min kropp ännu var under kontroll av den som VAR jag. Under de första veckorna eller månaderna av denna ett års period föll jag in i ett melankoliskt tillstånd som tillslut, efter något som kändes och ännu känns som det varade en evighet, blev bättre och efter det fortsatte jag att långsamt göra framsteg. Jag bytte blogg till den här när ett år gått och kan för mitt liv inte minnas varför jag inte sparade mina gamla inlägg. Hursomhelst litar jag på att jag hade en god anledning till det val jag gjorde. Jag började arbeta på att lämna den här flickan jag var bakom mig och, fast det var en svår och ibland omöjlig uppgift, fortsatte framsteg komma. Efter något år vågade jag mig sakta men säkert utanför hemmets trygga väggar, började gå ut och ytterligare ett och ett halvt år senare provade jag på ett misslyckat försök till ett förhållande med någon jag då börjat lära känna över en ett års perriod. Det var en extremt gullig och respektfull kille som verkligen gav av sitt hjärta och det hade ALLA förutsättningar för något hållbart, men detta skrämde livet ur mig. För inuti mig bet sig ändå den gamla jag kvar i våran kropp och försökte ofta (men genom åren alltmer sällan) motbevisa allt.. intala sig.. mig.. oss.. att jag hade fel och att om hon bara höll ut lite längre skulle det vända.. det skulle komma tillbaka.. med hopp och kärlek och tro.. och allt skulle bli bra.. hon skulle få bli hel igen. Så jag fuckade up det redan från start.. det var dömt att misslyckas. Och så dök Marcus upp. Och våran relation var så jävla enkel och ytlig och vuxen. Den bygde verkligen på den här delen av mig som jag kämpat så hårt på att bringa fram från inom mig själv. Han gjorde verkligen allt så himla enkelt att bara vara "Belial".. och att tänka på annat. Jag började äntligen känna en slags trygghet. Lycka, even. Han var så villig att lyssna också.. och han var intresserad av allt jag hade att säga. Han mötte mig helt utan misstänksamhet eller utan att slå dövörat till. Han fanns verkligen där. Och ju mer närvarande han var, ju mer närvarande blev jag och ju mer frånvarande vart hon. Det var som att det ÄNTLIGEN fanns ett annat alternativ till all smärta. Men att ta den vägen betydde också mycket mer än så.. det var dags att möta verkligheten. Demonerna.



Tjejen jag VAR, hon var alltid känslor över förnuft, hjärta över hjärna, kärlek över hat.. inte särskilt smart, inte särskilt betänksam, inte särskilt hämndlysten.. men för att få den här kroppen att överleva den enda död som skrämt den tog huvudet över, med allt vad det innebar. Att jag tvingas leva med allt det som längst vägen - dolt, osynligt och undanträngt.. så gott som tvingat till oexistens.. där under fasaden - fuckats up i mitt psyke, då, när jag alltid fokuserade på mitt hjärtas slag medan alla hemska och fruktansvärda saker hände runtomkring. Men jag gjorde ett aktivt val. Ett helvete för ett annat. Och jag tror att det är bättre såhär. Det är inte en hundradel så smärtsamt det här jag lever i nu. Det är.. utmattande.. fullständigt ödeläggande och jag vet så väl att jag med dagarna.. timmarna.. kommer närmare och närmare min undergång. Men det är inte smärtsamt sålänge jag håller mitt hjärta och mina känslor under kontroll. Som jag sa: "Det finns bara en död jag är rädd att gå till mötes.. och det är hjärtesorg. Som, är jag övertygad, innebär för min del att du skulle gå.. föralltid. Eller att ödet skulle stjäla dig från mig på ett annat grymt sätt." Det kan verka sorgligt. Men det är det inte. Lita på mig - inte alls. Att vara hjärtlös känns bra för det är smärtfritt. Det är FEL, men det är.. smärtfritt.

Eminem ft. Rihanna - Love The Way You Lie

Bara för att jag alltid.. så länge det varar.. kommer att MINNAS hur det kändes att ha ett hjärta. Ett hjärta som slog för något hopplöst in i det sista.

2010-07-08

Den här tjejen jag har blivit.. det är inte den jag ÄR. Inom mig.. långt in.. skriker tjejen som var allt det jag stod för. Någonstans längst vägen orkade hon inte hoppas längre.. hon förlorade den envisa tron på att hon inte kunde ha fel. Det känns som att jag har förlorat en stor del av mig själv.. en bit av min kropp. Och jag kan inte bestämma mig för vad jag ska känna. Om jag ska vara lättad.. eller sakna den. Det känns som att jag vunnit mot en värdig motståndare av den enkla anledningen att den inte dök upp.. inte rätt liksom. Jag vill sparka på henne.. be henne att resa sig igen.. men jag tror inte det spelar någon roll.



Jag är ett monster. Självabsorberad.. arg.. psykiskt fuckad.. tom, tom, tom. Jag gick från att inte vilja ha något annat än kärlek.. inget annat.. till att bli den här jävla personen som skiter totalt i andra och deras jävla känslor inför mig eller någon eller något annat. Det spelar ingen roll hur fantastisk någon är.. Det enda som spelar någon jävla roll är jag och jag bara LEKER härifrån. Ingenting jag gör är på riktigt. Jag skiter i vem jag trampar på tårna.. vem jag kör över.. det finns inget vackert eller coolt eller bra över detta.. det är bara ren jävla likgiltig själviskhet.. och jag har bara börjat.

Linkin Park - Numb

Idag grävde vi ner honom här ute på gården.

Flera utav mina symptom har redan försvunnit. Dunkandet och pulserandet och hjärtklappningarna.. de flesta utav krypningarna.. har inte haft några hallisar på timmar.



Det känns som jag vunnit guld, som att det är min bröllopsdag, som att jag håller i mitt eget barn för första gången, som att jag hittat ett botemedel för cancer.

Jag trodde, handen på hjärtat, att jag skulle sluta död. Är oförskämt jävla glad atm.

IT'S SOO EASYYY - HAPPY GO LUCKYYY! :D

YATTA!YATTA!YATTA!

Idag känner jag mig snäppet mer hoppfull än jag gjort på ett ganska bra tag nu. Jag ska ÄNTLIGEN få hämta ut mina piller igen. Så om ALLT detta jag känner är olika former av abstinensbesvär kommer jag må bättre till kvällen eller kanske imorgon eller om några dagar.

Och om inte tar jag fan livet av mig.. från ett hustak eller änden på ett rep eller nått mer kreativt (vi får se) den här gången. :)

The Verve - The Drugs Don't Work

Ärligt talat.. hur vackert och beskrivande får en låt, citat och videoklipp bli? Perfekt. <3

I'm here again, a thousand miles away from you
A broken mess, just scattered pieces of who I am
I tried so hard, thought I could do this on my own
I've lost so much along the way

I've come undone - but you make sense of who I am
Like puzzle pieces in your hand

You call my name, I come to you in pieces
So you can make me whole