Det var faktiskt egentligen inte särskilt många år sedan som jag kunde ligga och få fruktansvärt ont i magen av att tänka på saker som ingen RIKTIGT känner till, som vi inte har svar på.. havet.. rymden.. eller döden, framför allt. Jag mådde extremt dåligt över tanken på att det kanske var slut där.. an eternity of nothing-ness.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden.. mer än genomsnittigt.. men utan den där extrema "nu gör jag det"-känslan som jag får när jag "mår dåligt" som det kallas. Jag vet inte om det här, ur psykiatri-vinkel sett, är en bra eller dålig sak. Men som jag brukade ligga på kvällarna och somna in till skrämmande tankar, har jag dom senaste dagarna tagit siesta och somnat in till väldigt rogivande tankar om att mitt slut troligtvis kommer närmare, by the day. Och det skrämmer mig inte ALLS. Det känns verkligen som att det ÄR det naturligaste i världen. Vi kommer och vi går.. as simple as that.



Mer än något var jag förr rädd för just att det skulle vara SLUT.. på tankar, på känslor.. och vem VET faktiskt om det ändå inte (utöver något vi känner till) gör fruktansvärt ONT att dö och efter att man har dött? Men jag är inte nämnvärt rädd för något av det längre. Om något.. är det snarare en frälsning. För hur kan man vara rädd för något som troligen är >INGENTING<? Hur kan man inte välkomna att äntligen få själaro och vila? Inte rimligt.

Och smärta? Och tanken på någon form av "efter-döden-helvete"? Ja, jag vet inte. Vad skulle något av det kunna göra mot mig som mina egen kropp inte kan.. och redan gör?

A lot of the time.. vill jag bara att det ska få vara över. Men ännu har jag ett par saker kvar att göra. Framför allt vill jag dö som ett (i alla fall i den mån jag kan) vackert lik. Och det kräver både lång planering och förberedelse.. så don't fucking push it. Det är lönlöst.