Tråkdag. Sitter och gäspar och kliar magen som putar efter för mycket Ben & Jerry's (har nu testat tre utav smakerna.. men inte hittat "min smak" än). Hundarna och jag har varit ute två snabbisar och jag har städat rummet lite. Sedan har jag mest suttit och letat bloggar. Hittade en tjej med exakt samma förnamn som jag, samma mellannamn+en bokstav och andra halvan samma efternamn. Vart riktigt fundersam först när ögonen fastnade på bloggens rubrik (vilket var dessa i följd och alltså nästan mitt fulla namn). Skumt. Marcus ringde nyss och fråga om jag ville att han ska göra burgare när han kommer hem. Självklart vill jag det. Marcus burgare = Mmm! Förut käkade jag inte burgare på många, många år (eller jo.. kycklingburgare någon enstaka gång). Hatade det typ. Och samma sak med grillat kött (åt bara grönsaksspett när familjen grillade). Men har verkligen lärt mig att tycka om det igen - om rätt person gör dom det vill säga. Har blivit "duktig".. eller ja "bättre" än jag varit.. på att käka faktiskt.. på mer än ett sätt.

Jag kan berätta något som är väldigt känsligt för mig och som jag oftast undviker diskussion om (här i bloggen på grund av att det hänger ihop med en utav de grenar som jag valt att förpassa till underbloggen): Jag har en djupgående rädsla för att äta inför andra och särskilt i bullriga eller öppna miljöer (ultimat: matsalar). Och under en period på flera år kunde jag bl a i princip bara äta med Jimmy (och möjligtvis med familjen ibland) och väldigt begränsad variation föda. I nuläget är det alltmer sällan som de här stress-symptomen uppenbarar sig när jag äter bland andra (i alla fall i samma grad, som: extrem ångest, illamående och andra panikångest-symtom.. men blir fortfarande alltid lite nervös innan och beroende på vad det är för föda eller hur väl jag känner människorna, kan det variera enormt. Saker som är stora, "kletiga" eller på annat sätt svåra att äta går bort direkt. Då äter jag hellre inte alls och det HELT tids-oberoende. T ex i början när jag träffade Marcus drack jag en sugrörs-drink här och en soppa där, med dagars - om inte veckors - mellanrum). Och ibland tar det fortfarande emot och det går bara inte. Detta är självklart helt absurt.. och jag vet om det. Jag har ALLTID vetat om det (detta började i mellan-högstadiet någonstans). Och jag har inte förrän ganska nyligen förstått mig på varför jag har dom här känslorna: Vilket dels, självklart, är på grund av min sociala fobi och de andra problem jag haft och har med föda. Det är också vanligt att folk med starka känslor av mindervärde och otillräcklighet uppvisar detta beteende (t ex om man är extremt fixerad vid sitt eget utseende och inte vill framstå som oattraktiv - vilket det i dessa individers huvud finns en stor risk att göra just när man äter). Dels också troligen på grund av att jag vart gravt kritiserad för än det ena, än det andra vid just matbordet under en utsträckt period av min barndom (och jag utvecklade under den här perioden "konstigt nog" en allt kraftigare tendens att ALLTID spilla). Och det var också vid middagstid som familjen samlades och de flesta konfikter uppstod eller bubblade upp till ytan (betänk också att jag var ett extremt - särskilt kritik - känsligt barn och jag har alltid varit både konflikt-hatande och rädd). Detta beteende har också enligt tester bevisats ofta utvecklas hos en person som fortsatte att bli manövrerad (så som att bli uppmanad att inte spilla, peta i maten osv osv) vid matbordet enda in i tonåren. Så då har vi lärt oss något nytt om Belial (och kanske oss själva eller någon vi känner?) idag. :)