Vet att det blivit lite förvirring angående mig och bloggen nu när jag börjat referera till mig själv som två personer (inte minst för egen del) och jag tänkte att det kanske är bäst att jag försöker reda ut, så de inte blir några misconceptions. Jag har helatiden - med få undantag - varit samma person genom hela mitt bloggskrivande på denna domän. Det var liksom målet. Att skriva medan jag bygde på den här "karaktären" jag ÄR. I över ett år, men SÄRSKILT under det året, innan jag skapade den här bloggen, levde jag i extrem smärta - då min kropp ännu var under kontroll av den som VAR jag. Under de första veckorna eller månaderna av denna ett års period föll jag in i ett melankoliskt tillstånd som tillslut, efter något som kändes och ännu känns som det varade en evighet, blev bättre och efter det fortsatte jag att långsamt göra framsteg. Jag bytte blogg till den här när ett år gått och kan för mitt liv inte minnas varför jag inte sparade mina gamla inlägg. Hursomhelst litar jag på att jag hade en god anledning till det val jag gjorde. Jag började arbeta på att lämna den här flickan jag var bakom mig och, fast det var en svår och ibland omöjlig uppgift, fortsatte framsteg komma. Efter något år vågade jag mig sakta men säkert utanför hemmets trygga väggar, började gå ut och ytterligare ett och ett halvt år senare provade jag på ett misslyckat försök till ett förhållande med någon jag då börjat lära känna över en ett års perriod. Det var en extremt gullig och respektfull kille som verkligen gav av sitt hjärta och det hade ALLA förutsättningar för något hållbart, men detta skrämde livet ur mig. För inuti mig bet sig ändå den gamla jag kvar i våran kropp och försökte ofta (men genom åren alltmer sällan) motbevisa allt.. intala sig.. mig.. oss.. att jag hade fel och att om hon bara höll ut lite längre skulle det vända.. det skulle komma tillbaka.. med hopp och kärlek och tro.. och allt skulle bli bra.. hon skulle få bli hel igen. Så jag fuckade up det redan från start.. det var dömt att misslyckas. Och så dök Marcus upp. Och våran relation var så jävla enkel och ytlig och vuxen. Den bygde verkligen på den här delen av mig som jag kämpat så hårt på att bringa fram från inom mig själv. Han gjorde verkligen allt så himla enkelt att bara vara "Belial".. och att tänka på annat. Jag började äntligen känna en slags trygghet. Lycka, even. Han var så villig att lyssna också.. och han var intresserad av allt jag hade att säga. Han mötte mig helt utan misstänksamhet eller utan att slå dövörat till. Han fanns verkligen där. Och ju mer närvarande han var, ju mer närvarande blev jag och ju mer frånvarande vart hon. Det var som att det ÄNTLIGEN fanns ett annat alternativ till all smärta. Men att ta den vägen betydde också mycket mer än så.. det var dags att möta verkligheten. Demonerna.



Tjejen jag VAR, hon var alltid känslor över förnuft, hjärta över hjärna, kärlek över hat.. inte särskilt smart, inte särskilt betänksam, inte särskilt hämndlysten.. men för att få den här kroppen att överleva den enda död som skrämt den tog huvudet över, med allt vad det innebar. Att jag tvingas leva med allt det som längst vägen - dolt, osynligt och undanträngt.. så gott som tvingat till oexistens.. där under fasaden - fuckats up i mitt psyke, då, när jag alltid fokuserade på mitt hjärtas slag medan alla hemska och fruktansvärda saker hände runtomkring. Men jag gjorde ett aktivt val. Ett helvete för ett annat. Och jag tror att det är bättre såhär. Det är inte en hundradel så smärtsamt det här jag lever i nu. Det är.. utmattande.. fullständigt ödeläggande och jag vet så väl att jag med dagarna.. timmarna.. kommer närmare och närmare min undergång. Men det är inte smärtsamt sålänge jag håller mitt hjärta och mina känslor under kontroll. Som jag sa: "Det finns bara en död jag är rädd att gå till mötes.. och det är hjärtesorg. Som, är jag övertygad, innebär för min del att du skulle gå.. föralltid. Eller att ödet skulle stjäla dig från mig på ett annat grymt sätt." Det kan verka sorgligt. Men det är det inte. Lita på mig - inte alls. Att vara hjärtlös känns bra för det är smärtfritt. Det är FEL, men det är.. smärtfritt.